Retrospektiv recension 1: Donkey Kong Country.
12 Jan 2012 Kommentera
i Tv-spel Etiketter:Diddy Kong, Donkey Kong, Donkey Kong Country, recension, retrospektiv recension, SNES
Hej igen!
Jag har nu börjat med något jag kallar retrospektiv recension.
Vad innebär det?
Jo, jag spelar några spel som jag spelat tidigare och ger en syn på hur spelet är idag. Ibland är det trevligt att återvända till klassiker.
Håller det spelet samma goda kvalitet som det gjorde när det var modernt? Är det ännu sämre?
Det är det jag ska ta reda på.
Spel: Donkey Kong Country.
Konsol: Super Nintendo.
Utvecklare: Rare.
Storyn är lika absurd och komisk som den var i mitten av 1990-talet. Fast Nintendo idag hyllar och behandlar den här spelserien med respekt så tror jag faktiskt att Rare gjorde en sorts parodi på andra plattformsspel. (…host..Mario,host…)
Men det finns dummare historier än att jaga onda krokodiler som tagit ens bananförråd.
Använd rätt apa!
Att välja mellan Donkey och Diddy Kong är ett av DKC’s viktigaste saker att tänka på. Ibland är det bra att vara stor och tung. Donkeys tyngd är bra mot bältdjuren som rullar mot en och även Klumps feta hydda är ingen match mot en över 100 kg tung gorilla på skallen. Däremot är Diddy Kong mycket snabare, och bättre på att hoppa med än hans klumpigare kompis. Det gäller helt enkelt att hålla reda när och var du ska använda rätt apa.
Jag personligen gillar dom båda. Att springa med Diddy och göra volter i luften har räddat mig många gånger.
Bra utmaning!
Själva grundspelet är en fin utmaning i sig, de två första världarna går som en dans. Men sen kommer då skogen och snövärlden. Där blir det genast svårare. Särskilt den där banan där det snöar intensivt och enda vägen ur banan är att skjuta ur dessa kanontunnor. Att fabriken och de jävla underjordiska banorna i slutet är ännu svårare visar tecken på bra variation av utmaning.
Även om man klarar av huvudspelet så finns det en utmaning till. En svårare sådan. Varje bana har en mängd bonusbanor, och finner du alla i en bana och klarar av den; då kommer ett ”!” efter banans titel. Försök att få alla ”!” på alla banor. Det är jävligt tufft ska jag tala om. Jag har bara gjort det en gång.
Vacker 16-bitsgrafik!
När Donkey Kong Country först kom i mitten av 1990-talet så tyckte jag att det var bland det snyggaste jag sett. De otroligt snygga bakgrunderna och de imponerade animationerna var utom dess like. Idag är det visserligen föråldrat men med stil. Det är som att kolla på de gamla Star Wars-filmerna, trots gammal teknik så är det ändå jättefint.
En bana som jag vill ta upp är Orang-Utan-Gang. Den där himmelen är det vackraste jag sett i ett 16-bitsspel. Det vore en dröm att sitta på en mysig stol vid en sandstrand och uppleva en sån där himmel. Så vackra färger!
Fantastiskt soundtrack!
Musiken var underbar tyckte jag redan när spelet kom. Men idag så har musiken åldrats med mer värdighet än vad spelets grafik har. Klassiska musikaliska spår som man blir glad av. Jungle Hijinx tema i all ära, men resten av soundtracket är minst lika bra.
Bästa spår: Aquatic Ambiance.
Hur är spelet idag jämfört med då? Slutord.
Donkey Kong Country var helt otroligt när jag spelade det första gången. Att få spela apa var härligt.
Idag?
Det var en fin nostalgitripp med många minnen. Jag sprang mest och lyssnade på musiken – men naturligtvis spelade jag igenom äventyret.
En del banor var roliga och vissa andra var mindre roliga. Men det ska vara utmanande, för det är inte kul med för ett lätt spel.
Kontrollen är fortfarande fungerande bra, jag kände igen mig lätt.
Här kommer tre plus och tre minus:
Tre plus:
- Stegvis bra utmaning. Att klara av en bana är en sak, men att finna alla bonusbanor är något att bita i. Det gillar jag fortfarande, att leta överallt.
- Spelets soundtrack är lika magisk som då. Tillsammans med Donkey Kong Country 2: Diddy Kong’s Quest är det mästerliga stycken.
- Kontrollen fungerar riktigt bra, jag kände igen mig riktigt lätt.
- Bosstriderna är visserligen underhållande, men de är lite väl enkla – med undantag för K.Rool och den lilafärgade Necky.
- Espresso – den där strutsen har jag aldrig litat riktigt på. Råkar hon stöta i en fiende så blir jag oftast omkastad. Särskilt i ett stup.
- Det är egentligen bara en smaksak, men det är väldigt synd att man måste ta om bonusbanan/or om man dött innan man nått mål eller en checkpoint.
Recension: Breaking Dawn Part 1.
23 Nov 2011 2 kommentarer
i Film Etiketter:breaking dawn part 1, film, recension
Då var stunden här. Bella och Edward ska gifta sig, och efter deras efterlängtade bröllop så drar de iväg på smekmånad.
Det uppstår komplikationer när det visar sig att Bella är gravid – det skapar problem hos vampyrerna, varulvarna och för deras äktenskap. Speciellt Bellas liv.
Den fjärde filmen är den första halvan av den fjärde boken, eftersom det är rätt så mycket som händer. Så mycket att det var tvungen att delas i två delar.
Den börjar jättefint med ett vackert bröllop, och avslutas med ett stort ögonblick – och en viss längtan till den andra halvan som kommer ut nästa år.
Periodvis händer det mycket saker, men i vissa stunder kan Breaking Dawn part 1 bli lite småseg, men inte så seg som New Moon var. Den här är bättre.
Den omtalade sexscenen är en viktig del i filmen, och den bjuder faktiskt på lite humor.
Filmens andra hälft handlar mycket om hur mycket Bellas och Edwards äktenskap sätts för hård press på grund av den omöjliga graviditeten – tuffa beslut.
Det är faktiskt den andra halvan som är den mest intressanta delen i filmen, det bästa sedan den första filmen.
Ljussättning är jättefint, och här gör faktiskt specialeffekterna rätt ifrån sig. De tidigare filmerna hade fula specialeffekter, särskilt vargarna. Här är de bättre gjorda.
Hur är skådespeleriet då?
Kristen Stewart gör en okej tolkning denna gång också, medans Robert Pattinson gör den svagaste filmen hittills. Han är inte så mystisk och vampyraktig i den här filmen.
Men den som gör bäst ifrån sig, är faktiskt Taylor Lautner. Jakob är helt klart den starkaste karaktären i den här filmen, som visar att han är starkare än vad han verkar vara.
Övriga skådespelare är okej, mer eller mindre. De har inte lika mycket fokus på sig som tidigare men det är meningen så.
Slutsats:
Breaking Dawn Part 1 är en bitterljuv del i den stora Twilight-sagan, med kärlek, smärta, heder och val. Den kan stå still i historien några gånger, och med en svag Robert Pattinson gör sig inte filmen helt hundra. Men när filmen är spännande så är den det. Med rätta. Höjdpunkten i filmen är Lautners starkaste tolkning av Jakob och de starka sista 30 minuterna. Vill jag se Breaking Dawn Part 2 om ett år? Javisst!
Betyg: 3/5.
Teckning: Phantasm. Plus snabba filmrecensioner av filmserien.
21 Okt 2011 Kommentera
i Film, Konst Etiketter:film, konst, phantasm, recension, teckning
Denna teckning är en annorlunda variant från filmaffischen av Phantasm II, en scifi/skräckfilm från 1988.
I denna bild står skräckikonen The Tall Man och håller i ett dödligt klot vars mål är att ta tag i folks skallar och borra hål i kraniumet.
Jag har gjort en liten ändring, jag har tagit bort spegelbilden av Mike och tjejen – och ersatt dom med en annan filur. Kan ni gissa vem?
Jag gör även i detta inlägg en snabb recension av filmserien Phantasm.
- Phantasm (1979) är en kultförklarad film som handlar om en begravningsentrepenör (The Tall Man) som stjäl lik och omvandlar dom till zombiedvärgar. En massa mystiska mord inträffar i en småstad, och det visar sig att The Tall Man ligger bakom alltihop. Första filmen är visserligen rätt föråldrad, men det ligger en hel del charm i det. Musiken är mycket bra, särskilt titelspåret som påminner starkt om Tubular Bells från mästerverket Exorcisten. The Tall Man är en annorlunda skräckikon, han är en strateg och använder sig av dödliga flygande klot. Kloten fäster sig fast i skallar på folk och borrar hål i dom. Det är en ganska flummig film, men klart sevärd. Betyg: 3 av 5.
- Phantasm II (1988) utspelar sig direkt där ettan slutade. Mike räddas av Reggie ifrån The Tall Man som försökte ta honom i slutet av första filmen. Men Mikes bror har försvunnit. En kvinna har ett speciellt band till Mike, och förösker få honom att hjälpa henne att hindra The Tall Man att ta hennes morfar om han dör. Detta är en snygg uppföljare som är också den bästa filmen i serien. Titelmusiken har fått en rejäl uppiffning och fungerar skitbra i den här filmen. Minus för att de bytt ut Mikes skådis från första filmen. Betyg: 3 av 5.
- Phantasm III (1994) börjar med kvinnan som hjälpt Mike och Reggie dödas av The Tall Man. De två hjältarna jagar sedan den mystiske mannen och stöter på en tuff ligistkvinna, Rocky, med attityd. Här märks det tyvärr att serien börjar gå på tomgång. Visserligen har inte Phantasm-filmerna direkt konkreta manus, men det här känns verkligen tråkigt. Bra att Mikes originalskådis återvänt och The Tall Man övertygar ännu. Men att Reggie i denna film framstår som en kåtbock som vill bara ha sex med tuffa Rocky känns bara banalt. Slutet är riktigt dåligt och ointressant. Betyg: 1,5 av 5.
- Phantasm IV (1998) är egentligen en film som ska berätta mer om mysteriet kring The Tall Man. I den här filmen kommer Mikes bror tillbaka. Det här är den sämsta filmen i serien, fruktansvärt tröttsam och ingen som helst logik. Det hjälper inte med att originalskådisarna är med, alla ser trötta och mossiga ut. Liten tröst är att några scener från första filmen som inte användes finns med. Betyg: 1 av 5.
Recension: Rune Factory Frontier.
05 Aug 2011 Kommentera
i Tv-spel Etiketter:recension, rune factory frontier, wii
Den här recensionen är tagen från min gamla blogg, fast lite omgjord här:
Titel: Rune Factory Frontier.
Genre: RPG/Simulator.
Utgivare: Rising Star Games (Europa)
Konsol: Nintendo Wii
Rune Factory: Frontier är skapat av folket bakom bondsimulatorn Harvest Moon.
Det här spelet handlar om ung man som heter Raguna - som fått minnesförlust.
Han hamnar i den trevliga, dock mystiska byn Trampoli. Här bor det trevliga människor och en del alver med olika personligheter.
Under spelets gång ska Laguna tjäna pengar, bli erfaren med vapen, magier, och farmande.
Men det är inte allt.
Han ska även förtjäna vänskap med varje invånare i Trampoli. Speciellt de tolv hjältinnorna, varav en du ska förtjäna hennes kärlek. Och alla tolv är så olika.
Ta Cinnamon till exempel. Hon är tystlåten, men klok. Hon är intresserad av fiske och kan använda magi.
Cinnamon, den tystlåtne men den kloka tjejen i spelet.
Rune Factory: Frontier är ett mysigt spel, precis som Harvest Moon. Likheterna är rätt stora:
Du kan sköta gården och ta hand om djur – fast i det här spelet så är de monster. Du ska tämja dom först.
Att vara vän med invånare och flirta med flickor är också från bondspelet.
Fiske och festivaler är också från Harvest Moon.
Men det finns dock saker som skiljer spelen väldigt åt.
Du kan som i Harvest Moon köpa verktyg, men du kan dessutom smida dina egna. Kläder, smycken och vapen också.
Den största skillnaden är rollspelsinslagen. Du kan få erfarenhetspoäng när du använder dina verktyg, vapen och när du slåss mot monster. I Harvest Moon slogs man aldrig.
Laguna med en Grass Runey på våren.
Grafiken är varm och härligt mysig. Man blir avslappnad när man spelar spelet. Kontrollen är fakiskt rätt enkel, mycket enklare än Harvest Moon: Magical Melody till Wii.
Jag älskar spelets musik. Det är som man sätter på en CD-skiva med avslappnad musik. Särskilt vårens tema är underbar.
Man planterar frön och blommor på gården , och en del grönsaker/blommor kan man låta fortsätta växa efter skörd – andra måste plantera om efter skörd.
Spelets fördelar och nackdelar: Utdelas i + och -.
+ Smidig kontroll. Praktiskt när man ser var man ska vattna, hugga yxa eller slå i sten.
- Yxan och hammaren slukar energi. Uppgradera dom snabbt.
+ Du kan tjäna pengar lätt på ogräs.
- Men ogräs, stenar, stubbar(!) och pinnar dyker upp igen på din gård. Särskilt om det kommer en storm.
- Man vet inte vad det blir för väder nästa dag, som i Harvest Moon. Men du kan påverka den tack vare en Rune Wonder( en sorts önskan)
+ Stämningen är underbar. De mangabaserade filmerna som dyker upp är intressanta.
- Varför kan man inte välja kön på spelaren?
- Och varför kan man inte fria med till exempel den kvinnliga smeden? Jag skulle lätt byta ut Uzuki mot henne – eftersom Uzuki ser ut och låter som ett barn.
+ Man kan plantera på vintern. Faktiskt. Man får bara lista ut hur. (och var)
På Whale Island kan man hitta intressanta saker.
Rune Factory: Frontier är ett bra och tidskrävande spel. Även om det har några flisor så är det fantastiskt. De bra sakerna överväger de dåliga. Och det väger tyngre än de flesta Harvest Moon-spelen.
Jag har spelat detta många gånger, och ändå berörs jag av spelets starka charm. Det kan vara storyn. De underbara karaktärerna. Musiken.
Det är nog alltihop.
Jag har spelat det spelet mest av alla till Wii, och det är faktiskt mitt favoritspel till konsolen.
Det här är en pärla i Wiis skål med krimskrams till juveler. Det finns att köpa ännu – här på Webhallen - skynda innan det försvinner!
Betyg: En stark fyra av fem.
Mist, byns väldigt speciella, men trevliga kvinna. Turnips är hennes favoriter.
Recension: Red Dead Redemption.
10 Jul 2011 2 kommentarer
i Tv-spel Etiketter:GTA, recension, Red Dead Redemption, Rockstar, Sergio Leone, tv-spel, western
Red Dead Redemption är Rockstars westernspel med stora influenser av klassiska spagettiwesterns signerat Sergio Leone, och deras egen spelserie Grand Theft Auto.
Spelet handlar om den förre detta kriminelle John Marston som är ute efter sina förra detta kamrater på grund av att lagens långa arm har gömt hans fru och son. Han kan bara se dom igen när han gjort som han är tillsagd och uppdraget är över.
Resan är väldigt lång, John Marston måste söka i hela Western, Mexiko och i den norra delen av Amerika, nästan vid gränsen till Kanada.
Red Dead Redemption är ett magiskt spel! Rockstar har lyckats att få in den djupa känslan som finns i de gamla westernfilmerna och även fått till en fantastisk story. Från början till slut blir spelets story aldrig tråkigt, bara fascinerande.
Precis som i GTA kan man själv styra sitt eget öde om du vill vara god eller ond. Man kan göra det mesta som man sett i gamla westernfilmer. Rida vackra hästar, duellera mot andra gunslingers, använda lasso och jaga kriminella när man är i behov av pengar.
Man kan även hjälpa främlingar, som ett sorts sidospår av den stora storyn som spelet har.
Men det slutar inte där.
Man kan samla på sig härliga kostymer som man kan byta om i hotellrum runt om i landet. Allt från klassiska ponchos till kostymer som man kan fuska i poker med.
Poker, ja just det.
Man kan givetvis spela poker och blackjack, men också hästskokastning, tärning och den där leken där man ska hugga kniv mellan sina fingrar.
Jag älskar att spela poker och tärning framför allt. Sen måste jag ju säga, det är en grymt snygg kortlek spelet har!
Spelet har en vacker grafik, men också det där vackra soundtracket. Jag skulle nästan tro att Rockstar bjudit in Ennio Morricone bara för att göra musik till Red Dead Redemption.
Det finns också färgstarka karaktärer i spelet. Landon Ricketts påminner starkt om den gamle filmlegenden Sam Elliot. Han är en riktig cool herre.
Men den som jag känner starkast för i spelet förutom John Marston, är ju kvinnan som räddade honom i början av spelet; Bonnie Macfarlane.
Hon är en pojkflicka som inte är rädd för någonting, och hon visar en riktigt härlig kraft i sin närvaro. Hon är stolt, orädd och framför allt en stark kvinna. Henne gillar jag mycket.
Red Dead Redemption har allt! Men också även svagheter tyvärr.
Kontrollen är spelets svagaste kort i leken. Den har en liknande GTA-kontroll som man lätt kan göra fel på. Men man lär sig så småningom – och då flyter spelet på!
Att köra häst och vagn är det absolut svåraste jag tycker i hela spelet för ibland vill inte vagnen göra som jag vill.
Slutsats:
Det var länge sen jag fascinerats av ett spel så mycket som Red Dead Redemption gör. Det är en sån härlig känsla att rida ut på prärien, ut i den där friheten.
Det är spelets starkaste kort, friheten.
Jag fullkomligt älskar Red Dead Redemption, för det är Rockstars bästa spel, det slår Grand Theft Auto med hästlängder.
Om man legat under en sten som jag har gjort, då måste man bara upptäcka och njuta av det här mästerverket. Svinga med din revolver, tugga tuggtobak och vissla lite på ”The Good, The Bad & The Ugly” och spela ett mästerverk!
Betyg: Red Dead Redemption får högsta betyg, en femma utav fem möjliga!
Recension: Trassel.
08 Jul 2011 2 kommentarer
i Film Etiketter:recension, trassel
Disney’s 50:e klassiker är den klassiska sagan om Rapunzel, tjejen med sitt långa hår som är inlåst i ett torn. Här är den uppdaterad i härlig dataanimerad 2010-tal.
Jag och min sambo Malin tittade på den engelska varianten av Trassel, och den passar perfekt med dess originalspråk.
Rapunzel är i denna version av den klassiska sagan inspärrad i tornet av en egotrippad gammal kvinna som utnyttjar tjejen med det långa, magiska håret för att hålla sig ung. Rapunzel har sällskap av den charmiga kameleonten Pascal. Dessutom är hon beväpnad! Med en stekpanna i finaste gjutjärn.
Hennes liv vänds upp och ner när tjuven Flynn Rider gömmer sig i tornet.
Rapunzel – filmens tuffa och färgstarka hjältinna.
Trassel är riktigt rolig. Den är fyllt med modern, skrattgivande humor som resulterar med magsmärtor. Men den är också fylld med den klassiska Disney-magin som gjorde filmer som Skönheten & Odjuret, Lejonkungen och moderna Pixar-filmer som Hitta Nemo så fantastiska.
Man skulle kunna kalla Trassel för en klassisk Disney-saga med en modern dataanimerad touch.
Rapunzel är en tuff tjej, hon är den bästa kvinnliga Disneyhjältinnan jag sett sedan Belle i Skönheten och Odjuret.
Flynn Rider är en charmig och riktigt rolig person, särskilt i scenerna med Rapunzel och även mot hästen Maximus. Den hästen är verkligen speciell.
Trassel är också väldigt känslostark, det var länge sedan jag såg detta i en klassisk Disneyfilm. Den blir aldrig tråkig.
Filmen har dock en nackdel. Den är lite för kort.
Men det här är en riktigt bra och rolig Disneyfilm. Trassel är värdig att kallas för den 50′e klassikern. Jag rekommenderar den varmt.
Betyg: En fyra i betygskalan 1-5.
Pascal rensar skiten ur Flynn Riders öra.
Jag har förhandsbokat Black Swan på BluRay!
10 Jun 2011 Kommentera
i Film Etiketter:Black Swan, BluRay, film, recension
Det är inte så länge kvar tills Black Swan kommer ut på DVD/BluRay.
Så jag passade på att boka årets hittills bästa film. Jag recenserade den i den gamla bloggen, tänkte lägga ut den igen här:
Kort fattat om handlingen:
Den unga balettdanserskan Nina (Natalie Portman) kämpar hårt för att få en roll i Svansjön som Svandrottningen. Den är en hård prövning fylld med blod, svett, tårar – och avundsjuka.
Det här är en mycket mörk och känslostark film. Black Swan börjar lite segt och med ryckig kamera, men ganska snabbt får man känna dess styrka.
Skådespeleriet är otroligt bra – särskilt Natalie Portman som förtjänat sin Oscar för Nina.
Den rollen måste ha varit svår att göra – för det krävs en stor talang att våga utrrycka känslor, att dansa den ansträngande dansen balett och visa smärta.
För smärta – det är en av de starkaste känslorna i hela filmen. Räkna med att du kommer att känna det. Både fysisk och psykisk.
Med sin lite sega start – växer filmen eftersom till den stora finalen.
Vill du se en film med starka känslor och ett episkt skådespeleri – då ska du se Black Swan. Den är en otroligt mörk, smärtsam, tragisk och stark film.
Betyg: En stark fyra av fem.
Natalie Portman i sitt livs roll som Nina.
Recension: Machete.
03 Jun 2011 Kommentera
i Film Etiketter:Danny Trejo, film, Machete, recension, Robert De Niro, Steven Seagal
Lindsey Lohan, här i nunnekläder.
Kort fattat om historien:
Den mexikanska invadraren Machete (spelad av Danny Trejo) får i uppdrag av en skum person att lönnmörda den invandrarhatande guvenören (Robert De Niro) – men då plötsligt blir Machete själv lurad.
Efter denna missöde, tänker han hämnas på de som bedragit honom.
Machete bygger på en fejkad trailer som var med i Robert Rodrigurez (som är den här fimens regissör) och Quentin Tarantinos Grindhouse.
Häromåret beslutade sig Robert att han skulle göra en riktig film på denna trailer – och den går absolut i samma stil som Grindhousefilmerna;
Planet Terror och Death Proof.
Det här är en typisk B-film i värsta 1970-talsstil, med ett billigt yttre.
Men skådespelarlistan är imponerande.
Förutom Robert De Niro, så har filmen fått med sig Don Johnson, Michelle Rodrigurez, Lindsey Lohan, Jessica Alba och Steven Seagal (!) som filmens storskurk.
Precis som i den fejkade trailern så är Machete väldigt överdriven och våldsam.
Men den är väldigt charmig. Det beror på Roberts regi, och naturligtvis Danny Trejos fantastiska roll som Machete.
Han är som en mexikansk Charles Bronson, med sitt ärrade stenansikte.
Fotot är härligt nostalgisk. Det är som att se en ostig kalkonfilm men med hjärtat på rätt ställe.
Nu är inte historien helt vattentät, men det ska en grindhouse-film inte vara heller.
Actionfilmerna är på väg åt rätt håll igen, först med den bombastiska The Expendables och nu med den billigare produktionen av Machete.
Efter den här filmen så är det Hobo With A Shotgun som är nästa fejkade trailer från Grindhouse som ska dyka upp på bio – nu med Rutger Hauer i huvudrollen.
Jag väntar gärna tills Eli Roth gör en hel film av sin fejkade trailer förThanksgiving….
Slutsats:
Machete är en billigt gjord actionfilm med stora stjärnor i rollerna. Är man en person som vill se action, och dessutom gillar B-film så kommer man att älska denna.
Danny Trejo – Machete.
Plus:
* Danny Trejos skräddarsydda roll som Machete.
* Mycket av den fejkade trailern är med, som prästen som skjuter med hagelgevär.
* Den imponerande skådespelarlistan.
* Det överdrivna våldet.
* Fotot.
Minus:
* Storyn är inte helt hundra.
* En del från fejkade trailern är inte med.
* Jessica Albas roll övertygar inte mig. Hon känns malplacerad.
Betyg: En stark fyra.
