Saw – sju filmer med tortyr, smärta och en ilsken Jigsaw: Sätrapôjks funderingar. (innehåller spoilers)
18 Sep 2011 2 kommentarer
i Film Etiketter:Freddy Krueger, friday the 13th, jigsaw, saw
Detta inlägg innehåller spoilers. Har du inte sett filmerna och vill inte veta något i förväg – läs inte detta. Det får du göra visserligen, men säg inte att jag inte varnade dig.
Första filmen i serien är en mästerlig thriller med ett oväntat slut
Första gången jag såg den första filmen i serien – Saw – tyckte jag att den var en mästerligt gjord thriller.
Två män fastkedjade i ett sunkigt badrum med ett lik i mitten av rummet har en viss tid på sig att försöka finna en väg ut innan tiden tar slut. Det visar sig vara en test för deras onda andar, lögner och själviskhet.
Det som gjorde Saw spännande är att den är klurigt gjord. Det finns en lösning och även ett syfte med de ledtrådar som mördaren Jigsaw ger sina offer – och oss tittare.
Slutet blev så spännande och smärtsamt att man trodde på ett sätt att det skulle bli klichéartat. Men det hade ett äss i rockärmen kvar. Den sista delen av slutet var så otroligt genialt att jag inte kunde tro det. Att liket i rummet reser sig och stänger in Adam i rummet med den döda Zepp och doktor Gordons avsågade fot var det som gjorde hela filmen.
Jag tycker fortfarande att första filmen är ett mästerverk för den är inte lika våldsam som många av uppföljarna är. Men det är den finslipade och nogranna intelligensen som Saw har som gör den så bra. Att skådespelare som Cary Elwes och Danny Glover är med gör inte filmen sämre.
Dödliga fällor som kräver uppoffringar
Syftet med många fällor som Jigsaw gillrar för sina fångar/offer – är att de måste sona för deras synder. Göra en uppoffring som att dra ur tänder, hugga av händer och till och med offra andra personer för att rädda sitt eget skinn. Oftast går de på tid och har även ett hinder som gör uppgiften ännu svårare.
Amanda med en av filmseriens mest kända och otäckaste fällor: Omvända björnfällan som slår utåt istället för att stänga sig.
Uppföljare
Det var inte direkt oväntat, men det skulle komma en uppföljare till Saw. I Saw II fångas Jigsaw av polisen Mattews, men dock upptäcker Mattews att hans son tillsammans med en massa folk är instängd någonstans i en byggnad fyllt med Jigsaws mardrömsrika fällor. Det är den bästa uppföljaren eftersom den också är väldigt smart gjord. Fällorna är så kluriga att man blir imponerad trots våldsamheterna. Däremot saknar Saw II originalets skarphet och mästerliga spänning. Men det är helt klart en bra uppföljare.
Sen kom det fem uppföljare till.
Våldet överstiger klurigheten i alla dessa fällor
Det dröjde inte länge tills Saw III kom, och här vände serien rejält. Det blev så brutalt våldsamt att man höll på att spy. Jag som är van att se skräckfilmer och gore-filmer fick ont i magen av Saw III och många av uppföljarna efteråt. Våldet var så överdrivet och överspeglade föregångarnas klurighet totalt. Jigsaw dör i slutet av del tre, men lämnar ändå en hel del frågor efter sig. Saw III är visserligen en intressant uppföljare men otroligt mycket svagare än sina föregångare. Där borde serien ha slutat.
Mer uppföljare med samma sak igen – är det egentligen nödvändigt?
Men det gjorde det inte. Trots att Jigsaw var dör fortsatte alla fällor med våld, tortyr och död. Saw IV var ännu svagare eftersom dess story var svagt och det började att tappa fäste i fantasin av alla fällor. Däremot får man ju svar på många saker, som varför Jigsaw började med alla dessa fällor. Uppföljarna kom varje år. Saw V följdes av Saw VI. Jag minns inte så värst mycket av dom egentligen förutom då att några pusselbitar föll på plats:
- Vad det stod i brevet som Amanda fick i Saw III, och vem som la dit den.
- Varför polisen Hoffman började ta över Jigsaws skräckvälde.
- Lite mer kännedom om änkan Jill Tuck.
Det är såna saker som fick mig att vilja se uppföljarna. För att få svar. Det är då så jävla synd att upplägget av fällor och våld går på repeat. Men det fanns en sak jag ville ha reda på i varje film som kom: Vad hände med doktor Gordon? Han sågade ju av sin fot i originalet och tog sig ut ur rummet.
Det skulle dröja sex år, till den sista filmen Saw 3D – The Final Chapter för att få svar. Saw 3D är dock en lite mer intressant film än de flesta delarna för här kändes det mer genomarbetat och lite mer klokt. Men det var fortfarande överdrivet våld och här var blodet jävligt fult. Rosa?
Äntligen tog serien slut. Det hade gått för långt. Jag hade faktiskt velat ha slut på serien sedan Saw III.
Jigsaw: 2000-talets svar på Freddy Krueger och Jason Voorhees
Jigsaw – mannen med sinne för tortyr och har hög intellekt. Bra spelad av Tobin Bell.
Vad vore Saw-filmerna utan sin skurk? John Kramer – Jigsaw – är så otroligt smart att han har tänkt ut allt. Precis allt som hände när han levde och vad skulle hända när han var död. Med sin hesa röst och döda blick var han en modern skräckfilmsfigur. Trots att han aldrig någonsin dödat någon. Det är ju fångarna som dödar sig själva. Enligt honom. Tobin Bell har blivit 2000-talets svar på Robert Englund (Freddy Krueger) och hamnat bland de klassiska skräckfigurerna.
Dock är egentligen inte Saw-filmerna skräckfilmer. De är brutala thrillers med komplexa historier.
Estetik, clowndockor och underliga posters
Marknadsförningen av Saw har varit minst sagt viktig för seriens överlevnad. Saw II hade två förruttnande fingrar som föreställer siffran två, Saw IV hade Jisgaws döda huvud på en våg och Saw VI hade en bild på en av de märkligaste fällorna: Karusellen.
Den där röda snurran på karusellen finns på den där äckliga clowndockan som kommer på cykel. Skrattet får mig att rysa.
Det började så bra och slutade med en bitter avsmak
Hur kunde det gå så snett egentligen? Eller snett är väl fel ord att skriva. Men det faktum består är att jag älskar första Saw så mycket att jag kan se den så många gånger och fortsätta beundra dess intelligens.
Saw-filmerna är 2000-talets svar på Friday The 13th-filmerna.
Jag älskar visserligen filmerna med Jason Voorhees men det finns en stark likhet med de två filmserierna. Det blir samma sak om och om igen att det står och trampar vatten. Ingen originalitet liksom. Det är fruktansvärt synd. Jag kanske uppskattar Jigsaws sju filmer mer i framtiden, vem vet? Jag växte upp med Jasons filmer att jag tycker de är kult idag, vilket jag tror många unga som uppskattar Saw-filmerna gör om sisådär tjugo år.
” – Hur i helvete hamnade jag här? Vem fan var gubben som sköt sig?”
Med detta sagt, är Saw-filmerna en lång rad våldsamma tortyrfilmer med en komplex touch. Men det är en film som ska ses anser jag – originalet.
Den är värd all publicitet den kan få – skit i uppföljarna. Tja, tvåan kan vara sevärd men absolut inte resten.
Jag avslutar det hela med Saws klassiska filmtema – för den är ganska kraftig.
Skrivet av Jerry Olsson efter att ha sett Saw 3D – The Final Chapter.
Teckning: Welcome To Twilight Town.
23 Aug 2011 2 kommentarer
i Konst, Tv-spel Etiketter:friday the 13th, konst, Mario, Paper Mario: The Thousand Year Door, teckning
OBS! Detta inlägg innehåller spoilers.
Nu blev jag klar efter en hel del slit, svet och tårar med den här teckningen.
Jag hade tänkt mig att göra en variant på remaken av Friday The 13th med en liten Mario-tvist.
Jag visar i följd: Originalpostern och sedan min teckning. (tryck på bilden av teckningen för att göra den större)
”Welcome To Crystal Lake”.
”Welcome To Twilight Town”.
Ser ni likheterna?
Det här kräver en förklarning.
Den här bilden började som ett rent ombyte av Jason med Mario. Mario skulle vara lika läskig som Jason är på affischen.
Men den här bilden behövde en läskig miljö, och det är inte Svampriket direkt. Så en tanke slog mig.
Gamecube-spelet Paper Mario: The Thousand Year Door har en läskig stad som heter Twilight Town med en dyster miljö.
Bakgrunden går i skinande blålila med kolsvarta hus och döda träd.
Varför är det en gris i bakgrunden? Vem är den där lila spökdamen vid ena trädet?
Staden har en förbannelse, eftersom folket i staden förvandlas till grisar. Det är upp till Mario och hans vänner att bryta förbannelsen.
Den lila spökdamen heter Vivian och är en Shadow Siren. Hon är en nyckelfigur i detta kapitel, det är därför hon blev med i bilden.
Först var det bara tänkt att det skulle bara vara Mario, men sen tänkte jag på Twilight Town.
Röret framför honom är röret som leder till Rougeport.
Det roliga med den här bilden vara tt jag kom på nya saker som skulle vara med hela tiden under tecknandets gång.
Jag hade inte tänkt på Vivian förrän idag.
Det här var mycket arbete med all färgläggning och mörkläggning, men det har varit värt det. Jag hoppas ni gillar bilden.
Teckning: Evangeline Lily.
17 Aug 2011 4 kommentarer
i Film, Konst Etiketter:Evangeline Lily, Freddy vs Jason, friday the 13th, konst, Mario, teckning
Nu blev jag till slut klar med teckningen på skådespelerskan Evangeline Lily.
Resultatet blev så här.
Det blev en riktig utmaning på grund av hennes hår och vinkeln på hennes huvud.
Men jag är inte riktigt nöjd med läpparna, vet inte hur många gånger jag rättade till dom (ändrade storlek, fyllnad osv)
Håret, däremot var riktigt roligt att få göra.
Fast jag inte är riktigt helt 100 % nöjd så beslutade jag att göra klart teckningen för jag hade ingen lust att börja om från början – som jag gjorde med bilden på Marg Helgenberger.
Jag hoppas att ni gillar den här bilden på Evangeline Lily. (jag gillar hennes förnamn)
Liten bonus till de som inte visste:
Evangeline Lily gjorde faktiskt en liten cameo i Freddy vs. Jason – se själva. Titta efter en tjej i grön tröja – vid cirka 1.42 av klippet nedan.
Härnäst ska det bli en underlig bild. Jag ska göra om den här affischen från Friday The 13th-remaken fast med Super Mario istället för Jason.
Funderingar kring remakes inom film.
17 Jul 2011 4 kommentarer
i Film Etiketter:a nightmare on elm street, dawn of the dead, friday the 13th, remake, texas chainsaw massacre, the thing
Detta blogginlägg skriver jag för att det nu släppts en trailer på (enligt Universal Studios) en prequel av John Carpenters The Thing.
Men detta är faktiskt en remake av den klassiska filmen från 1982. Som i sin tur var en remake av en klassisk skräckfilm från 1951, som också hette The Thing.
Tredje gången gillt alltså.
Jag för min del tycker att Carpenters version ären av de filmer som får mig att rysa av obehag. Den är fruktansvärt kuslig.
Kan det bero på miljön? Isigt, snöigt och beckvart. Ett äckligt monster som lurar bakom varje hörn och väntar för att mutera sig till dig.
Ennio Morricones skräckinjagande musik. Ironiskt nog för att John Carpenter är duktig på att göra skräckfilmsmusik så lät han en av de bästa göra titelspåret.
Klokt.
Än i dag kallas den för en av de bästa skräckrullar som gjorts – då borde den även kallas för den bästa remaken?
Här är i alla fall trailern på den nya versionen som kommer i oktober.
Remakes är väldigt vanligt idag. Men så har det ju alltid varit.
Titta på alla filmer om Dracula, Frankenstein och Varulven.
Hur är egentligen en bra remake?
För mig är att värdesätta det som gjorde originalfilmen bra men också finna en helt ny väg. Visa något som inte visats förut.
Där ligger problemen bland de flesta remakes – trots den fina ytan så finns det något som vi har sett för 20-30 år sedan.
Dawn Of The Dead är för mig den bästa remaken, för där vågade Zack Snyder ta ut svängen och bidra med något nytt och fräscht med zombiegenren.
Han lät zombierna springa och gjorde dom mer farliga än någonsin.
Dess intro, med brutala zombiescener och politkernas rädsla för apokalypsen och till tonerna av Johnny Cash ”The Man Comes Around” är genialt!
The Texas Chainsaw Massacre är också ett exempel på en riktigt bra remake – den bästa i slashergenren. Varför då?
Jo, i det här fallet så hade Platinum Dunes, Michael Bay och regissören Marcus Nispel tagit väl hand om originalfilmens själ och gjort filmen mörkare. Den är ännu elakare, farligare och mer brutal än förut.
Ändå känns den fortfarande riktigt fräsch. Lägg till snyggt foto och ett bra skådespeleri av till exempel Jessica Biel så har ni en modern klassiker att beundra.
Det gjordes en prequel ett par år senare, men den hade däremot inte själen kvar. Den var tom, trots det fina fotot.
Platinum Dunes har gjort remakes av många skräckklassiker. Några bra, några besvikelser.
De är väldigt duktiga på att skapa härliga trailers. De får en att känna ett visst hopp.
Efter succéerna med TCM och The Amityville Horror (bra) så var det dags för två av skräckfilmens mest kända ikoner:
Jason Voorhees och Freddy Krueger.
När Platinum Dunes fick tillstånd att göra en remake av Friday The 13th med det som gjorde de första filmerna så klassiska applåderade en hel skräckvärld.
Trailern av Friday The 13th på Comic-Con blev mycket söndertittad på Youtube och senare skulle det komma en officiell teaser.
Den kändes helt rätt. Samma mörka stämning som TCM hade. Den klassiska musiken av Harry Manfredini var med! Regisserad av Marcus Nispel.
Vad kunde gå fel?
Sen kom den officiella trailern. Den var också bra, men det kändes underligt med musiken. Manfredinis musik var borta och nån typ (Jablonsky) satt vid dirigentpinnen.
Filmen i sig var väl sådär, men jag blev grymt besviken. Musiken var helt fel – för mycket ”pom-bom”-bas och lite skräckmusik. Dialogen i filmen var inte heller helt hundra. Men det värsta var ändå all överdrivna sexet som var i Friday The 13th.
Skådespeleriet var inte heller bra. Det som lyfte upp filmen var fotot och Derek Mears som Jason. Han var helt rätt! Han gjorde Jason trovärdig igen. Synd att filmen blev som den blev bara.
Året efter kom A Nightmare On Elm Street och även den blev en besvikelse. Det kunde blivit bra men det kändes som att det gick på däck utan luft. Uruselt manus, kassa skådespelare – förutom Jackie Earl Haley som Freddy Krueger och (helt bäst i filmen) Rooney Mara som Nancy. Det märks att hon är den ende av hjältarna som vågar ge rollfiguren liv. Resten verkar ha vunnit sina roller på bilbingo.
Synd att det blev så, för trailern var också bra.
Remakes är ingen lätt grej. Att se en sån måste vara nyskapande. Men tyvärr så är de flesta remakes idélösa och lever bara på sitt namn.
Day Of The Dead. Halloween. Last House To The Left. Även komedifilmer som Rosa Pantern är helt idélösa och skitdåliga.
Att remakes låter som en fluga som en dag flyger iväg är bara båg. Det har alltid funnit remakes av filmer. Titta på Batman.
Batman Begins och The Dark Night är två helt lysande nytändningar av legenden.
Dock önskar jag att filmvärlden skapar helt nya filmer. De försöker, men det känns simpelt med remakes nu med dagens standard.
Åter till The Thing då.
Trailern på nya filmen verkar helt ok. Men hur vet jag att filmen kommer att bli bra? Det vet jag ju inte förräns jag sett den.
Förutsättningarna är okej – den ser snygg ut, och producenterna bakom Dawn Of The Dead ligger bakom produktionen.
Men så tänker jag på Friday The 13th-remaken. Den hade helt rätt förutsättningar men den blev inte alls som jag föreställde mig.
Det var bara en tanke som slog mig.
Teckning: Jason Voorhees-kollage
23 Jun 2011 2 kommentarer
i Film, Konst Etiketter:friday the 13th, jason voorhees, konst, mrs voorhees, teckning
Det tog riktigt lång tid, men nu har jag fått till ett sorts kollage på den klassiska skräckfilmsfiguren Jason Voorhees.
I bilden innehåller:
- Jasons hockeymask från remaken.
- Den klassiska 3D-texten från originalet och del 2.
- Kane Hodders variant av Jason, omaskerad, från The New Blood. Här hade Tina slitit av Jason masken med tankekraft.
- Mrs. Voorhees. Hon är en viktig person i sammanhanget, så hon har en given plats.
- Jason med säcken över huvudet, här från remaken – spelad riktigt bra av Derek Mears.
Fem zombies i filmväg som sticker ut.
12 Jun 2011 Kommentera
i Film Etiketter:bub, dawn of the dead, day of the dead, friday the 13th, jason lives, jason voorhees, zombie, zombie flesh eaters, zombieland
Zombiefilmer är väldigt populära. De har varit det sedan Night Of The Living Dead kom ut.
Jag älskar genren i sig, med dessa ruttna lik som rör sig för att smaska i sig människokött.
Men är zombies personlighetslösa?
Faktiskt inte.
Det finns faktiskt de som har personlighet. De har ju en gång varit människor, så varför skulle de inte ha just personlighet?
Här är fem zombies från olika filmer som jag tycker sticker ut mer från mängden.
- Zombien med flanellskjortan från Dawn Of The Dead. Han är inte med länge, men det där intrycket är imponerande! Hans halvruttna ansikte pryder fodralet av den klassiska filmen.
- Zombie Flesh Eaters (Zombi 2) är en indirekt uppföljare till Dawn Of The Dead. Den är känd för några råa scener som den där träflisan inkörd i en kvinnas öga. Men den mest klassiska scenen är ändå när en zombie hamnar i bråk med en tigerhaj(!) Undrar hur en zombiehaj skulle se ut?
- Bub från Day Of The Dead är en fascinerande zombie. Han är otroligt smart, han kan använda en telefon, till och med en pistol. Han är den enda zombien som faktiskt har känslor. Det gör honom till en av mina favoritzombies eftersom han är så unik.
- Clowner är fasen läskiga. Det beror säkert på Pennywise från tv-filmen Det. Men en zombieclown är riktigt obehaglig. Ta den där zombien från Diary Of The Dead, där den clownen ser ut som att vara full på ett barnkalas och blodet forsar från hans clownnäsa. Fy fan. Och här på bilden, en zombieclown från den härliga Zombieland. Filmen är riktigt rolig, men det är något med en zombieclown som får mig att rysa. Fan ta dig, Pennywise! Det är ditt fel.
- Det här är lite klurigt, för det här är ingen zombiefilm men det är en zombie med i filmen: I den sjätte Friday The 13th-filmen; Jason Lives, återvänder Tommy Jarvis för att gräva upp galningen Jason Voorhees för att bränna upp liket. Istället för att lyckas att hämnas på hans mammas mördare, slår en blixt ned två gånger och då vaknar Jason till liv igen. Här märks det att Jason är helt annorlunda jämfört med tidigare. Här är han en zombie, med maggot i hela ansiktet. Men han är ändå samma vanliga mördare, fast han sprang inte längre och var helt odödlig. (ända tills remaken för ett par år sen) Alltså är Jason den enda zombie som inte äter människokött utan han bara dödar folk med machete, yxa eller brutal råstyrka. Det gör honom också unik.
Jason Voorhees i sin klassiska stil i Friday The 13th VI: Jason Lives.
