Just när jag blivit klar med en teckning, så blev jag klar med en till.

Boris Karloff som Frankensteins monster är en stilikon, en av de mest färgstarka skräckfilmfigurerna genom tiderna.

Jag tyckte om att få i alla skuggor och nyanser av grått i den här bilden. Det svåra var att få till ögonen och munnen.

Till slut la jag till grön färg bakom monstret för att ge en schysst känsla.

Jag är helnöjd med den här bilden.

Nästa gång är det då dags för min idol Hank Williams.

Ny teckning, och denna gång blev ett en annan figur från Valkyria Chronicles; Edy.

Utmaningen var att få till nyansen på hennes uniform och alla detaljer. Jag gillar färgerna men tror bysten blev lite tokig.

Jag hoppas ni gillar denna, för det gör jag.

Nästa gång bli det Boris Karloffs tolkning av Frankensteins monster, och direkt efter min stora idol Hank Williams.

Det är tunga namn som utsetts och de här är mina favoriter i dessa kategorier:

Årets spelblogg:
Emmyz.net, Elin Ekbergs blogg i Loading, Svampriket, Xboxflickan och Nikke, I explewd, Gaminggrannar, Spelkriget, Oscar Skogs blogg i Loading, Vicachu och Spelkriget.
Vilka tungviktare! Alla har sin goda och härliga skrivstil. Humor, värme, hjärta och passion. Men vem ska få min röst? Det här är motiveringen:
” Med en mognad och en varm trygghet men med expertis har denna blogg varit en inspirationskälla för mig. Alla älskar denna blogg och det gör jag med. Jag blir lugn och tar lärdom av bloggen.”

Min röst går till Emmyz.net. Emmy vinner för hennes mognad och värme sprider kärlek. Det märks att hon lagt mycket arbete bakom.

Årets skribent:
Pär Villner, Oscar Skog, Fredrik Malmer, Emmy Zettergren Nordström, Elin Ekberg, Tove Bengtsson, Victor Leijonhuvud.
En spelsida, eller kanske två, har grymma skribenter. Utan dom fungerar det inte. Level 7 är grymma som låter mig få tvingas välja. Men till slut har jag gjort det. Det här är motiveringen:

“Pennan är mäktigare än svärdet, men det är inte utan hjärta och hjärna bakom. Jag visste att denna person var fantastisk innan, men 2011 blomstrade denna själ till något extra. Trots att kommit så högt upp – har hon ändå bara börjat. All min respekt till henne.”

Min röst går till Elin Ekberg. Redan innan hon började på Level så skrev Elin så fantastiska saker. Att hon redan innan hon blev 20 kunde bli så stor! Hon kommer att bli ännu större 2012. Det vet jag av hela mitt hjärta.

Årets podcast, är den lättaste kategorin. Jag lyssnar inte på podcasts. Jag läser hellre. Men jag är partisk och ger mina kollegor från Megazine min röst till deras Megapod.

Jag gillar många nomineringar men håller inte med alla valen. En skribent som många hyllar ser jag inte upp till. Denna är grymt överskattad och jag ser inte dennes storhet. Duktig på att skriva och har gjort någon enstaka bra artikel men är inte mer än så. Tyvärr. För respekts skull nämner jag inte personens namn.
Sen borde Level 7 motiverat sina val, varför just dessa blev nominerade. Kanske nästa år?

Nästa år vill jag se Årets blogginlägg, för det missades rejält i år. Ludde Lundblads modiga “utvik” för jämställdhet hade lätt fått min röst. Så modigt och så rätt.

Så där har jag sagt mitt. Jag ser fram emot vilka som vinner!

Jag lyssnade på Johnny Horton och tänkte upptäckta fler sånger för jag älskar hans musik.

Överst på listan så står det en topplista på de mest populära sångerna. Men det är låten längst upp som fick mig att reagera.

Den låten hette (förlåt) “Nigger Hatin’ Me”. Jag har aldrig någonsin hört Horton – som var en fantastisk amerikansk historieberättar-sångare sjunga nåt rasistiskt. Jag lyssnade på låten och konstaterade att det INTE var han som sjöng. Det var Johnny Rebel – en fördomsfull rasistsångare.

Att de bakom samlingsskivan (inte den i bild) tog med fel låt i samlingen var klantigt. Men det som gör mig riktigt förbannad är dels att Spotfiy låter den här skitlåten vara där. Dels för att det svärtar ned Johnny Hortons goda namn. Det gör ont i mitt musikaliska hjärta.

Jag mailade Spotify att de ska ta bort låten omedelbart. Det här är ren och skär skandal.

Att få se zombies i ett helt nytt Resident Evil är bara underbart. Leon S. Kennedy och Chris Redfield i samma spel? Yes!

Resident Evil 6 kommer ut i november, och då passade jag på att förhandsboka det. Tveklöst.

Vad för mysterier och hemligheter kommer att avslöjas i denna sjätte del i en underbar skräckspelserie?

Det får vi reda på i november.

Vilken härlig trailer. 

Men att jag inte hunnit blogga här så mycket på sistone, är för att jag skrivit några inlägg för Megazine.

Men jag kommer absolut att fortsätta skriva här med, det är ju min blogg.

Jag tänkte uppdatera med lite teckningar.

“Riddle Me This, Dark Knight!”

Det här är en fanart av The Riddler – eller Gåtan på svenska. Jag gillar hans utmaningar i det lysande Batman: Arkham City. Batman fick också vara med fast rätt grovhuggen.

Doctor Who.

Det här var en utmaning. Jag fick ett önskemål av spelskribenten och gamerikonen Tove Bengtsson, att jag skulle ge mig i kast med Doctor Who. Jag tyckte det lät intressant och googlade lite grann. Till slut fann jag en cool bild, och så här blev resultatet. Det blå bakom herrarna ska föreställa supernovor eller något liknande. Precis som teckningen på Garrus från Mass Effect var detta främmande mark, för jag har inte sett ett enda avsnitt av serien.

Lara Croft från nya Tomb Raider.

Den här bilden är helt ny. Det här är en fanart av Lara Croft från nya Tomb Raider som kommer i slutet av året – förhoppningsvis. Jag la mest fokus på Lara eftersom hon är ju bildens höjdpunkt. Allt skit i bakgrunden ska föreställa vrak och klippor i vatten.

Mer önskemål har jag fått under veckan som jag ska ta itu med. Härligt. Hobar, Mac Curtis, Kingdom Hearts…. Det känns kul att få önskemål.

Eddie Meduza, eller Errol Norstedt som han egentligen hette, har varit död i tio år nu.

Denne galne och provocerande sångare hade – och har fortfarande delat en djup klyfta mellan hat och kärlek bland lyssnare.

Det finns inget mellanting – antingen gillar man eller så hatar man Meduza.

Jag hade faktiskt tur att få se honom uppträda några månader innan han dog.

Det var på ett värdshus i Rottneros, just utanför Sunne.

Det var väldigt trångt i värdshuset, det var folk från många kommuner därinne.

Förband var Clearwater Band (ett uselt Creedence-coverband) och Eilert Pilarm som hade sitt segertåg.

Eilert drog visserligen publik men det var inte honom folk kom att se.

När en liten, rätt så småknubbig Eddie Meduza stod på scenen så fick man verkligen kämpa för att få en plats.

Han var rätt sur för 11 september-dåden och räckte ett stort långfinger åt Usama Bin Laden.

Han sjöng sina mest klassiska sånger, mest från tiden på tidigt 1980-tal. (Mera Brännvin, Glasögonorm, Volvo osv.)

Han gjorde fula grimaser ganska ofta, precis som han gör på fotografier.

Nu kommer jag inte ihåg om han sjöng någon snusklåt, men Skinnet tror jag att han drog. (dålig ordvits)

Det var en konsert som väl värd att gå på. Vilket tryck det var i värdshuset. En liten bonus var att jag faktiskt såg Hjalle & Heavy i publiken den dagen.

Jag kommer inte ihåg hur mycket folk som såg Eddie Meduza men det var fullt hus.

Att en tidigare dansbandsmusiker har blivit svensk musiks rövhål är rätt fascinerande på ett sätt.

Trots jag lyssnar på musiken så håller jag inte med hans texter.

Hur än det är, så sjöng han faktiskt skit om allt och alla – till och med sig själv.

Till dagen han dog. Jag minns att jag surfade på nätet och läste att han var död.

Först trodde jag att det var ett skämt igen eftersom det stod för många år sen att han hade hängt sig – i ena armen.

Men den här gången var det sant.

Meduza var skuldsatt upp över öronen – och med stor ironi – så sålde hans samlingsskiva “Just Like A Eagle” riktigt bra. Den hamnade till och med på topplistan av Sveriges mest sålda skivor.

Nu kommer det ironiska. Bert Karlsson, som Eddie Meduza sjöng mycket skit om – lanserade skivan.

Idag är Eddie Meduza minst lika populär under sin levnadstid, om inte större.

Många snusklåtar från hans kassettbandsperiod hamnar på samlingsskivor och dessutom släpptes i stort sett alla kassettbandlåtarna han gjorde i en hel drös CD-skivor.

Nu har det alltså gått tio år sedan Eddie Meduza dog.

Dessa låtar, som Runke Ball, Sug Mig Mina Drängar eller Jag Har En Stor Kuk – det krävs en riktig idiot för att skriva såna texter.

Så idiotiskt att det är rätt genialt.

Men han sjöng också “normala” sånger bredvid alla sånger om knullande, brännvin och galenskap.

En sån här artist kommer aldrig igen – han var en artist som gick sin egen väg fast den var skitig.

Vila i frid Eddie Meduza.

Jag skulle få chansen att få skriva artiklar för Megazine, och jag tackade ja så klart!

Härligt att få ta del i en riktig spelsajt med härliga inlägg.

Hur blir det då med den här bloggen?

Jag kommer givetvis fortsätta skriva här, och även om jag publicerar teckningar på Megazine så ska jag göra det här med.

Ni kan läsa min introducerade artikel här på Megazine.

Jag har nu börjat med något jag kallar retrospektiv recension.

Vad innebär det?

Jo, jag spelar några spel som jag spelat tidigare och ger en syn på hur spelet är idag. Ibland är det trevligt att återvända till klassiker.

Håller det spelet samma goda kvalitet som det gjorde  när det var modernt? Är det ännu sämre?

Det är det jag ska ta reda på.

Spel: Donkey Kong Country.

Konsol: Super Nintendo.

Utvecklare: Rare.

Storyn är lika absurd och komisk som den var i mitten av 1990-talet. Fast Nintendo idag hyllar och behandlar den här spelserien med respekt så tror jag faktiskt att Rare gjorde en sorts parodi på andra plattformsspel. (…host..Mario,host…)

Men det finns dummare historier än att jaga onda krokodiler som tagit ens bananförråd.

Använd rätt apa!

Att välja mellan Donkey och Diddy Kong är ett av DKC’s viktigaste saker att tänka på. Ibland är det bra att vara stor och tung. Donkeys tyngd är bra mot bältdjuren som rullar mot en och även Klumps feta hydda är ingen match mot en över 100 kg tung gorilla på skallen. Däremot är Diddy Kong mycket snabare, och bättre på att hoppa med än hans klumpigare kompis. Det gäller helt enkelt att hålla reda när och var du ska använda rätt apa.

Jag personligen gillar dom båda. Att springa med Diddy och göra volter i luften har räddat mig många gånger.

Bra utmaning!

Själva grundspelet är en fin utmaning i sig, de två första världarna går som en dans. Men sen kommer då skogen och snövärlden. Där blir det genast svårare. Särskilt den där banan där det snöar intensivt och enda vägen ur banan är att skjuta ur dessa kanontunnor. Att fabriken och de jävla underjordiska banorna i slutet är ännu svårare visar tecken på bra variation av utmaning.

Även om man klarar av huvudspelet så finns det en utmaning till. En svårare sådan. Varje bana har en mängd bonusbanor, och finner du alla i en bana och klarar av den; då kommer ett “!” efter banans titel. Försök att få alla “!” på alla banor. Det är jävligt tufft ska jag tala om. Jag har bara gjort det en gång.

Vacker 16-bitsgrafik!

När Donkey Kong Country först kom i mitten av 1990-talet så tyckte jag att det var bland det snyggaste jag sett. De otroligt snygga bakgrunderna och de imponerade animationerna var utom dess like. Idag är det visserligen föråldrat men med stil. Det är som att kolla på de gamla Star Wars-filmerna, trots gammal teknik så är det ändå jättefint.

En bana som jag vill ta upp är Orang-Utan-Gang. Den där himmelen är det vackraste jag sett i ett 16-bitsspel. Det vore en dröm att sitta på en mysig stol vid en sandstrand och uppleva en sån där himmel. Så vackra färger!

Fantastiskt soundtrack!

Musiken var underbar tyckte jag redan när spelet kom. Men idag så har musiken åldrats med mer värdighet än vad spelets grafik har. Klassiska musikaliska spår som man blir glad av. Jungle Hijinx tema i all ära, men resten av soundtracket är minst lika bra.

Bästa spår: Aquatic Ambiance.

Hur är spelet idag jämfört med då? Slutord.

Donkey Kong Country var helt otroligt när jag spelade det första gången. Att få spela apa var härligt.

Idag?

Det var en fin nostalgitripp med många minnen. Jag sprang mest och lyssnade på musiken – men naturligtvis spelade jag igenom äventyret.

En del banor var roliga och vissa andra var mindre roliga. Men det ska vara utmanande, för det är inte kul med för ett lätt spel.

Kontrollen är fortfarande fungerande bra, jag kände igen mig lätt.

Här kommer tre plus och tre minus:

Tre plus:

• Stegvis bra utmaning. Att klara av en bana är en sak, men att finna alla bonusbanor är något att bita i. Det gillar jag fortfarande, att leta överallt.
• Spelets soundtrack är lika magisk som då. Tillsammans med Donkey Kong Country 2: Diddy Kong’s Quest är det mästerliga stycken.
• Kontrollen fungerar riktigt bra, jag kände igen mig riktigt lätt.

•  Bosstriderna är visserligen underhållande, men de är lite väl enkla – med undantag för K.Rool och den lilafärgade Necky.
• Espresso – den där strutsen har jag aldrig litat riktigt på. Råkar hon stöta i en fiende så blir jag oftast omkastad. Särskilt i ett stup.
• Det är egentligen bara en smaksak, men det är väldigt synd att man måste ta om bonusbanan/or om man dött innan man nått mål eller en checkpoint.

Håller sig då Donkey Kong Country ännu?

Mitt svar är ja. Det är fortfarande riktigt underhållande och ganska avkopplande. En skön nostalgikick.

Det känns kanske inte riktigt som när det var nytt, för nu går det mest på inlärd automatik. Men några bonusbanor har jag inte hittat ännu…

Dåvarande betyg: 5 av 5.

Nuvarande betyg: 4 av 5.

Äntligen.

Klockan 06.15 på trettondag jul, den 6:e januari, föddes vår andra dotter Alison.

Hon är vacker som en dag, och det känns så magiskt och underbart!

Alison är så lik sin mamma Malin.

Att komma på ett namn på ett barn är inte så värst enkelt.

Vi hade några namn i åtanke, som Jennifer och Samantha.

På förlossningen, innan vår dotter föddes, satt jag och nynnade på “The Lucky One” med Alison Krauss.

Då dök namnet Alison upp.

När väl vår dotter föddes så satt vi och funderade på just de tre namnen.

Men så insåg vi att hon inte passade att heta Jennifer eller Samantha. Det var inte hon helt enkelt.

Då tyckte jag och Malin att Alison skulle passa henne bra.

Så det fick bli det.

Vem hade trott att en countrysångerska med änglaröst gett namn till en så vacker flicka?

Countrysångerskan Alison Krauss.

När vi äntligen fick se vår första dotter Carrie igår så var hon så stor.

Hon är nog en stolt storasyster, är så nyfiken på Alison.

Systrar.

Välkommen till världen Alison, lillasyster till Carrie. Du gör oss så otroligt glada.