Recension: The Last Of Us.

Joel och Ellie.

Smittor som omvandlar människor till köttslafsande monster är vardagsmat vid det här laget. Det märks i olika filmer, tv-serier och i tv-spel. Men hur blir det när speltillverkaren Naughty Dog tar sig an fallet?
The Last Of Us är ett spel där man utsätts för faror hela tiden. Efter en brutal smitta som omvandlat människor till zombieliknande varelser har de människor som överlevt lära sig att fortsätta överleva. Världen är tuff.

Den skäggige Joel tar sig an ett fall där han ska ta med sig Ellie till Eldflugorna, en sorts rebellstyrka. Men de får en tuff uppgift. Faror hotar, och det är inte bara de smittade som lurar bakom varje hörn.

The Last Of Us har otroligt vacker omgivning, fast världen är i ruiner.

The Last Of Us har otroligt vacker omgivning, fast världen är i ruiner.

Vem hade trott att Hank Williams musik kan fungera bra i ett tv-spel? Å andra sidan är han tidlös.

Vem hade trott att Hank Williams musik kan fungera bra i ett tv-spel? Å andra sidan är han tidlös.

Tittar man på pappret så låter det här spelet som vilken klichéartad film som helst. En butter, skäggig man med tragisk historia som ska skydda en tonårstjej. Det har man hört och sett förut. Men det är riktigt tur att det är Naughty Dog som ligger bakom produktionen och inte Hollywood.
Varför?
Spelets manus är så förbaskat bra skrivet, och det stärks rejält av gripande scener. För att inte glömma; dialogen. Rösterna till spelets karaktärer, främst Joel och Ellie, är så grymt trovärdiga och välspelade.

The Last Of Us är ett av de vackraste spel jag sett. Om man hinner, ta gärna en rejäl titt på omgivningen. Det känns så stort och rejält. Att man känner sig liten i en övergiven stad. Vackra skogar och porlande forsar. Fasen, till och med ljussättningen är briljant. Det är så fantastiskt bra gjort när solen skiner i Joels Svinto-skägg.

Musiken är också underbar. Så otroligt stämningsfullt. Jag, som är en sucker för gammal musik blev eld och lågor när jag fick höra ”Alone and Forsaken” med Hank Williams i en scen. Se, det går att använda Hanks musik när som helst – den är tidlös. ”I’ll Never Get Out Of This World Alive” finns också med – vilken bra sång och så väl passande till det här domedagsspelet.

Ett av spelets största styrkor är den otroliga dialogen och de underbara rösterna. Det är trovärdigt.

Ett av spelets största styrkor är den otroliga dialogen och de underbara rösterna. Det är trovärdigt.

Men hur är själva spelandet då? Det är en riktigt lång resa så det krävs mycket spänning och bra mekanik för att det ska gå vägen. Som tur har Naughty Dog tänkt på detta. Man smyger sig förbi (eller på) sina fiender likt Metal Gear Solid med inslag av tidig Resident Evil. Ammunition är en bristvara så man måste vara försiktig. Joel kan använda sig av sin hörsel för att lokalisera sina fiender. Användbart, men tänk dig för om du gör ett snedsteg. Lockar du till dig en svärm med smittade så blir det riktigt farligt. Skräcken reser sig i nackhåren.
En del smittade är riktigt jävliga, som Klickare. Se upp för dom. Jag är riktigt imponerad av spelets artificiella intelligens. Jag spelade spelet på Normal, och det visade sig att fienderna var otroligt smarta. Men även samarbetet mellan Joel och Ellie fungerar riktigt bra. Här är det inte hjärndött, inte.

Personkemin mellan Joel och Ellie är så fantastiskt bra. Två riktigt bra huvudroller i ett fantastiskt spel. Vad mer kan man begära? Just Ellie är en tjej man bara kan älska. Hon är en tonåring med uppkäftighet och skinn på näsan. Ellie har en förmåga att säga vassa repliker vid rätt tillfällen. Hennes utveckling i spelet är enormt imponerande. Underskatta inte Ellie.

Ellie är spelets hjärta. Hon är tuff, modig och otroligt lojal. Med sin vassa tunga och sitt mod har hon fått en stor skara fans ute i världen.

Ellie är spelets hjärta. Hon är tuff, modig och otroligt lojal. Med sin vassa tunga och sitt mod har hon fått en stor skara fans ute i världen.

Tre plus:
1: Det majestätiskt välskrivna manuset och dialogen är något av det bästa jag sett och hört.
2: Utan tvekan riktigt spännande, från början till slut.
3: Joel och Ellie är två av de mest karaktärer jag sett i spelsammanhang på många år.

Tre minus:
1: Laddningstiderna när man sätter på spelet och laddar upp en fil tar riktigt lång tid. Det kompenseras dock av inga laddningstider i själva spelet.
2: Fienderna är jävligt läskiga men tyvärr finns det inte så mycket variation.
3: Ibland har jag bekymmer med kontrollen i stridens hetta. Särskilt skjutandet. Men å andra sidan så ska det vara svårt.

Slutsats:
The Last Of Us är ett episkt verk. Många som gett spelet toppbetyg kallar det för ”tv-spelens Citizen Kane”. Nja, det håller jag inte riktigt med om men The Last Of Us har ett av historiens mest välskrivna dialog och manus. Det påminner om I Am Legend, men The Last Of Us är så mycket bättre. Många gripande scener om jobbiga beslut, chockerande tillfällen, värme, vänskap och skräck gör spelet till något som måste upplevas. Om jag skulle få frågan om vilka fem spel man bara måste spela innan man dör – så finns numera The Last Of Us med bland de fem. Tack Naughty Dog för en magisk spelupplevelse. Inte sedan Red Dead Redemption har jag känt av sån spelmagi av världsklass. Köp The Last Of Us idag!

Förresten, skulle jag se en Klickare IRL, så så skulle jag bli riktigt rädd. Dessa varelser är groteskt läbbiga.

Betyg: En helgjuten femma av fem. Ja, spelet har fått toppbetyg av många, och utan tvekan gör jag det också för det här spelet har fångat mitt hjärta.

Noterat: The Last Of Us är det tredje spelet som får en femma av mig i år, tillsammans med Ni No Kuni och Tomb Raider.

Gör dig och The Last Of Us en tjänst. Ta gärna en titt på spelets artwork, för det är otroligt vackert. Här är en artwork av Joels väninna Tess.

Gör dig och The Last Of Us en tjänst. Ta gärna en titt på spelets artwork, för det är otroligt vackert. Här är en artwork av Joels väninna Tess.

Digital teckning: Super Mario Bros 3.

Förra fanarten var så komplicerad så jag beslutade mig för att göra något enklare denna gång.
Denna gång blev det en digital fanart av mästerverket Super Mario Bros 3.

20130617-192039.jpg

Den här bilden är rätt simpel. Mario är baserad på spelets omslag men bakgrunden är taget från himmelriket i värld 5. Jag försökte göra svansen mer verklig genom att teckna små hårstrån.
Hoppas ni gillar bilden.

En fest med trailers!

Den närmaste veckan har det kommit en hel del trailers jag njöt av att få se.

E3 hade en hel del att erbjuda – förutom XBOX Ones värdelösa onlinetvång och Microsofts underliga strategi – och en massa trailers förstås. Men var ska jag börja?

Bayonetta var ett skitläckert spel med massor av action. Uppföljaren, Bayonetta 2, dyker upp till Wii U snart och visst ser det actionfyllt ut! Dessutom har ju häxan klippt sig!

 

Jag tyckte att Wii U hade ett par till intressanta trailers, särskilt Super Mario 3D World, Mario Kart 8, Donkey Kong Country: Tropical Freeze och Super Smash Bros. (även till 3DS) Just det sistnämnda bjöd på en härlig avslutning där en efterlängtad karaktär dyker upp. Mega Man! Med sina robotmästarvapen dessutom. Han blir ett utmärkt tillskott i Nintendos fightingfest.

 

Konami och Hideo Kojima presenterade Metal Gear Solid 5: The Phantom Pain innan E3, och jag måste säga att det här spelet ser helvetes snyggt och intressant ut. Det liknar Red Dead Redemption lite grann. Det enda som är lite synd att de bytt ut rösten på Snake – Kiefer Sutherland ha legendens röst i det här spelet. Varför? Men förutom detta så verkar det nya spelet i Metal Gear Solid-serien grymt intressant.

 

Nintendo 3DS ser också ut som att ha en bra framtid. Men det är A Link To The Pasts uppföljare; Legend Of Zelda: A Link Between Worlds som fångat mitt intresse mest. Det ser ut att bli sjukt nostalgiskt och underbart på samma gång.

Eller vad sägs om Yoshi’s New Island?

 

Det är inte bara i spelens värld det visas intressanta trailers. Jag fick äntligen se trailern till julens storfilm: Hobbit – Smaugs Ödemark. Legolas är tillbaks, och det ser ut som att det har tyngd och fylld av äventyr. Det här ser jag verkligen fram emot!

 

Det är underbart att vara kulturnörd!

Inför E3. Sätrapôjks funderingar.

20130608-081518.jpg

E3, världens största spelmässa, står precis framför våra framdörrar. Till veckan så ska eliten inom tv-spel visa upp sina nya spel, konsoler och andra nyheter. Det är dessutom starten för alla tre storföretagens nya konsoler. Wii U finns redan, men eftersom Nintendo inte tänker ha en jättelik konferens som de brukar ha ligger tungviktskampen mellan Sonys Playstation 4 och Microsofts Xbox One.

Personligen skiter jag blanka fan i Xbox One. Det enda som är coolt med den är att den är röststyrd. Men eftersom konsolen kräver att man måste vara online minst en gång om dagen och krånglet med begagnade spel känns inte konsolen seriös. Nej tack, Microsoft.

Men det ska bli riktigt intressant att se hur Playstation 4 kommer att se ut. Sonys konferens är nog den mest intressanta, och med Microsofts fiasko med utannonserandet av Xbox One så stiger intresset för Sonys nya monster. Jag tror att Sony vinner den kampen på E3, men det beror på konferensen.

Även om Nintendo undviker storkonferens så tror jag att många håller ögonen på dom i år. För nu måste Nintendo visa vad de har i kikaren. Vad kommer det visas för spel? Hur kommer nya Super Smash Bros att vara och vad kommer det att heta? Jag är väldigt nyfiken på detta. Uppföljaren till A Link To The Past till 3DS ser jag också fram emot att veta mer om. Jag tror att Nintendo kommer att koncentrera sig på spelen i år. Beslutet att inte ge sig in i tungviktsmatchen mot motståndarna är ett klokt beslut. Då kan Nintendo ta det i sin takt. Men det finns en hake. De måste börja släppa sina storspel i tid innan konkurrenterna kommer ifatt.

Call Of Duty: Ghosts? Gäspning. Inget för mig. Men om Konami visar upp Metal Gear Solid 5 så fångar de min nyfikenhet.

Framtiden är i dimma men snart tränger solstrålarna igenom. Till veckan börjar E3, och var så säker att det kommer bli en klassiker!

Digital teckning: The Last Of Us.

Nu har jag gjort en digital teckning igen, en fanart från Playstation 3-spelet The Last Of Us. Istället för att enbart visa bilden, ska jag försöka berätta i etapper och visa bilder från utvecklingen av min tolkning av Naughty Dog‘s nya storspel. Utvecklingsbilderna är tagna med min iPhone 4 medans den färdiga bilden är via datorn.

 

Först en grovskissning.

Först en grovskissning.

Först skissade jag karaktärerna Joel och Ellie grovt. Bakgrunden fick vara grå och jag delade in dom i tre lager; bakgrund, Joel och Ellie. Det var riktigt kul att skissa Joels skägg. Jag hade faktiskt kul när jag tecknade Dr House så skägg är välkommet i teckningssammanhang. Sen började jag använda mig av airbrush för att fylla i färg, i detta fall black and grey.

Ellie var riktigt svår att teckna av, särskilt formen av huvud och läppar.

Ellie var riktigt svår att teckna av, särskilt formen av huvud och läppar.

 

Jag började med Ellie och hon var en riktig utmaning att göra. Fick lite bekymmer med hennes ansikte, främst läppar och ögon. Men det är tur att man kan göra om. Jag fick lära mig en hel del när jag tecknade av den här bilden. Hur jag ställde in inställningarna på airbrushen och jag insåg att jag var lite feg när det gällde vissa saker, främst skuggning.

Joel började få sig en ansiktslyftning. Hans grova ansikte var riktigt kul att pyssla med.

Joel började få sig en ansiktslyftning. Hans grova ansikte var riktigt kul att pyssla med.

Joel fick sig en omgång vid ett senare tillfälle. Hans ansikte var roligare att måla för det var så grovt och strukturerat. Skägget hade jag som jag skrev tidigare riktigt kul att göra, och jag vågade dra streck med både blyerts och tusch och blanda med olika grå nyanser och det svarta.  Håret var en pina dock. Ljussättningen på främst Joels vänstra sida blev mörkare och jag lärde mig att ha ett svagare tryck på airbrushen så att jag kunde fylla in det mörkare gradvis. Det flöt på bättre när jag gjorde det. Jag återvände till Ellie och gjorde om henne en del.

Ellie fick sig en makeover. Jag ändrade hennes ena öga och hennes läppar.

Ellie fick sig en makeover. Jag ändrade hennes ena öga och hennes läppar.

Främst fick sig hennes läppar och det ena ögat sig en omgörning. Det såg lite tokigt ut innan, men efter omgörningen blev jag mer nöjd. Jag tog tusch och drog olika nyanser av grått och svart för att ge hennes hår djup. Min nylärda egenskap att ta ett svagare tryck i airbrushen fick mig att våga göra mjukare skuggningar i Ellies hals och ena kinden. Jag gjorde också lite fräknar i hennes ansikte, och så upptäckte jag att hennes ena ögonbryn är kluven i mitten så jag tog bort lite ögonbryn. Innan jag gjorde texten och den svarta nederdelen så pysslade jag med kläderna. Jag har så svårt att göra veck i kläder. Därför ser kläderna lite konstiga ut, främst på Joel.

Efter drygt tolv timmars arbete och sena kvällar blev jag klar med The Last Of Us-fanarten. Så här ser det färdiga resultatet ut:

the last of us

Det var mycket jobb men det var värt det – och så var det jävligt roligt! Jag hoppas ni gillar bilden och utvecklingen!

Recension: Luigi’s Mansion 2.

20130530-132901.jpg

Efter ett decennium, ungefär, så återvänder Luigi till spökjakt med sin dammsugare. I det här spelet så ställer elakingen King Boo till med besvär genom att splittra Dark Moon i bitar och gör alla snälla spöken till rena busar. Professor E. Gadd kontaktar en harig Luigi och skickar ut den gröne rörmokaren för att ställa saker till rätta.

Mycket känns lätt igen om man spelat föregångaren till Gamecube. Man bländar spöken med sin ficklampa och suger in dom med dammsugaren Poltergust 5000, vilket är välbekant. Det här är mitt första spel jag testar till Nintendo 3DS och måste säga att kontrollen är betydligt enklare och bättre än i föregångaren.
Men visst blir det slitsamt när man agerar dragkamp när Luigi försöker suga in spökena.
En nyhet är att Luigi kan använda ficklampan för att hitta saker som är osynliga för blotta ögat. Det är användbart till senare dessutom.

Läcker grafik! Ficklampljuset är bedårade!

Läcker grafik! Ficklampljuset är bedårande!

Förut var det bara ett stort spökhus som Luigi fick jaga i – nu är det flera. Spökhusen är indelade i banor denna gång, och Luigi får göra en del uppdrag under sökandet efter Dark Moon-bitarna. Det är tur att det är indelat i banor för uppdragen är många och oftast rätt långa.
Här dyker spelets stora akilleshäl upp; det finns inga checkpoints på banorna. Ska du spara det du presterat på banan så måste du klara den först. Mycket dåligt eftersom om Luigi blir knockad efter en halvtimmes spelande – måste du göra om allt på den banan igen. Uselt.

Hur är det att jaga spöken då? Jag tycker det är roligare än förut och mycket beror på den vackra estetiken. Grafiken är oerhört vacker och soundtracket är perfekt spöklikt. Pausmusiken är otroligt vacker.


Men det är faktiskt Luigi själv som gör hela spelet. Hans personlighet är så underbar och så utvecklad. Luigi får mig att skratta med sin slapstick-humor. Det gör en hel del med en så stark huvudroll.
Spökena är olika svåra och längre fram blir de tuffare och ännu svårare. Utmaningen är det inget fel på.

Det finns ett multiplayerläge också där man ska bland annat jaga spöken på tid. Roligt men då föredrar jag kompisar att spela med.

Tre plus:
1. Kontrollen är otroligt bra. Det är mycket mer behagligt att suga in spöken med dammsugaren i det här spelet än i Gamecube-spelet.
2. Spelet i sig är utmanande men det finns en massa saker att upptäcka.
3. Luigi. Denna underbara karaktär. Äntligen ett spel som gör honom rättvisa!

Tre minus:
1. Varför kan man inte spara när som helst? Okej, spel ska vara utmanande men Luigi’s Mansion 2 hade varit bättre med checkpoints. Jag irriterar mig på att när man blir slagen efter att ha slitit med en bana i drygt en halvtimmes spelande.
2. E.Gadd är rätt mysig men han ringer lite väl för mycket på Luigi under banornas gång.
3. Jag saknar att använda eld och ismagier som man gjorde i ettan.

Slutsats:
Nintendo brukar mjölka ur sig sina mest kända spelserier, men detta välkomnar jag.
Luigi’s Mansion 2 är en utmärkt uppföljare som överglänser originalet.
En lustig historia med bra kontroll, utmaning, estetik och en fantastisk huvudroll. Nu jävlar har Luigi fått den uppmärksamhet han förtjänat i 30 år. Synd bara på brist av checkpoints. Men jag tycker att spelet är lysande! En pärla.
Betyg: 4 av 5.

Luigi. En ikon för underskattade karaktärer.

När jag kollar på filmer så brukar jag oftast gilla en viss birollskaraktär. Oavsett om Luke Skywalker är Jediriddarnas sista hopp så är Han Solo ändå coolare. Frodo Bagger är rätt mesig i jämförelse med Aragorn, Gimli och Gandalf. Mouth, Sloth och Chunk är mycket vassare än huvudrollen Mikey är i The Goonies. Vilket är ironiskt för att Sean Astin, som spelade Mikey, gör en toppenroll som Sam i Härskarringen-filmerna.

I tv-spel är det samma sak. Garrus, Tali och Liara är mycket färgstarkare än Shepard är.
Det bästa exemplet av en bättre biroll än en överskattad huvudroll är Luigi, Marios grönklädde bror.

Jag har oftast valt Luigi när jag skulle spela Super Mario Bros 2 fast han gräver långsamt.
Luigi är för mig en äkta underdog. Därav Mario alltid varit spelare ett och fått mest cred för att räddat Peach och Svampriket har Luigi stått i sin brors feta skugga. Utan Luigi skulle inte Mario klarat det.
I Super Mario Kart brukade jag vara Luigi för jag tycker så bra om honom. Jag lärde mig hans brister och styrkor. Jag kände mig trygg med den grönklädde rörmokaren. Dessutom förtjänade han att vinna.

När jag var liten ritade jag mycket spelbaserade teckningar, och jag minns att jag tecknade ett fodral av ett påhittat spel; ”Super Luigi Quest” – för då fanns det ju inget eget spel med Luigi. Och jag räknar inte med det usla Mario Is Missing.

Sen kom det en massa multiplayerspel och jag valde alltid hellre Luigi än Mario i alla spelen. Mario Kart, Mario Party, Super Smash Bros och så vidare.

Varför Luigi? Varför inte Mario?

Ärligt så tycker jag att Mario är löjligt impulsiv och är en sån där frontfigur jag vill spy galla över för att han saknar personlighet, djup och brister. Så tycker jag om Musse Pigg också, förutom impulsiviteten då. Jag föredrar Kalle Anka all the way.
Mario har också en jobbig röst, all jiiiipiii eller waaahooo som han tjuter ur sig får mina öron att ruttna.
Men Luigi, där snackar jag om personlighet.
Hans röst är lugnare och har en ljuv humoristisk ton i den. När Luigi äntligen fick ett eget spel, Luigi’s Mansion, fick han mer personlighet. Klumpig, rädd och försiktig. Med en portion varm humor och tajming har Luigi mer personlighet än vad Mario någonsin kommer att ha.
Ledsen Mario, trots att dina spel är fantastiska så har din bror mer karisma än du.

Luigis personlighet återspeglades sedan i kommande spel; inte minst sagt i Super Smash Bros Brawl. Jag tror Luigi har massor av fans, till och med Solid Snake respekterar honom.

I år har Luigi varit med oss i 30 år.
30 år. Det ni.
Nintendo uppmärksammar detta med ”The Year Of Luigi” där tillägget till New Super Mario Bros U; New Super Luigi U kommer ut. Här är han spelare ett.
Nintendo 3DS får två stora titlar där Luigi spelar viktigare roller än någonsin.
I Mario & Luigi: Dream Team Bros får man ta del i Luigis drömmar. Uppföljaren till Luigis storspel dök upp i mars; Luigi’s Mansion 2. Just nu hårdspelar jag det spelet, en recension kommer snart.

Det är oklart om Luigi och Daisy är ett par, för ibland tror jag att han är kär i Peach. Men jag tycker han skulle passa ihop med Rosalina, för hon har också en stark personlighet och kan ge Luigi så starkt lugn och trygghet. För hon är så lugn i sig. Det är bara en tanke jag har. Vem vet om vad Nintendo har i framtiden för Luigis kärleksliv?

Luigi har varit en hjälte för mig länge. Nu är det äntligen tid för honom att kliva ut ur sin brors skugga och ta emot det jubel han förtjänat så länge. Han är världens bäste andrespelare, men för mig är han en jävel på att vara nummer ett.

Ett stort grattis önskar jag dig Luigi. Tack för 30 underbara år. Må framtiden vara dig ljus. Respekt.

20130527-201008.jpg
Luigi är en äkta hjälte med hjärta och karisma.

Månadens inköp!

Maj är snart redan över, och den här månaden har det blivit en hel del inköp.

Båtskjulet hemma är rivet och nu växer det ett trädgårdsland fram. Tanken längre fram är att vi ska odla potatis, paprika, jordgubbar, tomater och smultron på den plätten, Dessutom har vi ju inskaffat ett körsbärsträd. Skönt med lite grönt.

Jag har varit länge sugen på ett Nintendo 3DS, och till slut gjorde jag slag i saken och beställde ett, tillsammans med spelet Luigi’s Mansion 2. Det är en fin konsol, fast jag struntar att sätta på 3D-effekten eftersom det är mest störande och att batteriet slösas. Jag laddade dessutom ned 3DS-remaken av klassikern Kid Icarus och denna version är otroligt snygg. Vad jag tycker om Luigi’s Mansion 2 kommer jag att nämna i en recension längre fram.

Mitt nya Nintendo 3DS och Luigi's Mansion 2.

Mitt nya Nintendo 3DS och Luigi’s Mansion 2.

Mästerverket Django Unchained kom hem häromdagen. Underbart, då kan jag ju se den här fantastiska rullen på Bluray hemma. Det är en film jag kan se många gånger som helst, så välgjord är den. Hittills är det ju årets bästa film.

Mästerverket Django Unchained.

Mästerverket Django Unchained.

Fast vissa inköp är mer nödvändiga när det händer jävligt tråkiga saker. I höstas hade vi problem med avloppet i källaren, det var som en stor pöl av äckelvatten och matfett i rummet där vår vattenpump var. Den stanken. Fy.

Det gick inte att få bort proppen heller så vi ringde slamsugaren. Proppen försvann men vad fasen låg det i rören? Champagnekork! Plastband som sitter på paket! I avloppet? Hur i helvete kom de dit in? Via köksslasken? De som bodde i huset tidigare må ha varit underliga. Ibland känner jag fortfarande den äckliga lukten av gammal matfett. Urk.

Idag ringde Malin och sa att vi fått sån översvämning igen. Men vad i helvete? Vi som dessutom varit mer noga att hålla slasken ren. Hur fan kan detta uppstå igen? Då slog jag till och köpte en Kärcher K3 högtryckstvätt plus en avloppsrensslang. Nu ska väl skiten lossna?

Kärcher K3. Jag köpte en sån plus en avloppsrensslang för att hålla rören rena.

Kärcher K3. Jag köpte en sån plus en avloppsrensslang för att hålla rören rena.

Recension: Catherine.

Catherine.Vissa har det bra. Vissa har det inte.

Vincent är en person som hamnat i en riktigt knivigt sits. Att ta steget från att vara ungkarl till att inleda ett äktenskap med sin flickvän, Katherine, är riktigt stort. Jag menar, att leva ett liv med festande och umgänge med sina killpolare, som han tar en drink eller två med på puben Stray Sheep, är inget lätt liv att lämna. Om det inte vore nog, så stöter Vincent på problem. Stora problem.

Dels drömmer han underliga mardrömmar, där han klättrar upp för kuber för att hitta en väg upp – och ut. Det bör nämnas att han även ser ut som ett får i mardrömmarna. Men bekymren slutar inte där. Vincent vaknar upp en morgon och upptäcker en ung tjej (antagligen i 18-19 årsåldern) som heter Catherine i hans säng. Han blir livrädd för han upptäckt att han varit otrogen. Hur ska Vincent ta sig ut ur den här röran? Hur tar han sig ut ur mardrömmarna för gott? Och vad kommer att hända sen?

Vincent har det rätt jobbigt. Dels kämpar han med sina mardrömmar, men också med sin vetskap om att han varit otrogen - och undrar hur fan han ska lösa det här. Hans reaktion på bilden förekommer ofta i spelet.

Vincent har det jobbigt. Dels kämpar han med sina mardrömmar, men också med sin vetskap om att han varit otrogen – och undrar hur fan han ska lösa det här. Hans reaktion på bilden förekommer ofta i spelet.

Catherine är ett spel med toner av svart humor, manga och skräck. Spelet har mycket socialt prat likt Taxi Driver eller någon annan valfri Martin Scorcese-film. Jag kan lättast beskriva spelet som två spel i ett.

Dels är det i Vincents mardrömmar ett pusselspel där han ska klättra upp för kuber för att nå toppen. Det låter simpelt, men det är det inte. Jag fick använda mig av mycket tänkande, snabba reflexer och en del tur. Det finns en lösning på allt, men att hitta rätt är inte så enkelt. Vincent kan flytta, knuffa bort, dra och få ihop kuber för att hitta rätt väg. Jag gillar att man ska använda hjärnan i såna här pusselspel. Längre fram blir banorna i mardrömmarna svårare och nya typer av kuber tillkommer. Då ska man börja tänka om.

Dels är Catherine ett spel där du följer en knivig kärlekshistoria fylld av whiskey, får, otrohet, graviditet, död och sex. Hur spelet ska vara beror på dina val, likt Mass Effect och The Walking Dead. Vincent får gå igenom en hel del frågor vars svar påverkar spelet. Tänk noga på vad du svarar. Den här delen i spelet innehåller en hel del dialog, där Vincent pratar med båda kvinnorna vid olika tillfällen, och med sina killkompisar på puben. Vincent kan även prata med andra personer i spelet. Relevant eller inte, det bestämmer du. Det är intressant att man har så stor valmöjlighet.

Bossbanorna är riktigt tuffa. Inte nog att våningarna under  rasar i tempo, dessutom skapar de mardrömsmonster Vincent drömmer om stora problem för honom. Se upp.

Bossbanorna är riktigt tuffa. Inte nog att våningarna under rasar i tempo, dessutom skapar de mardrömsmonster Vincent drömmer om stora problem för honom. Se upp – eller ner…

Catherine har fin estestik. Både grafik och musik harmonierar rätt bra. Jag är överraskad att mycket klassisk musik (Beethoven, Mozart) används i pusselspelen. Men miljöerna i pusselspelen är rätt tråkiga att se på – som tur är övervägs det av klurigheten. De fina animationerna när Vincent pratar med sina vänner eller med andra får är imponerande. Bäst är de läckra manga-filmklippen som är grymt tecknade. Catherine är faktiskt rätt läskigt på ett psykologiskt sätt. Tänk dig själv att drömma samma skit om och om igen – fast det blir värre natten efter. Huga. Det hjälper inte direkt att ens huvudkaraktär knullat med en annan kvinna.

Jag vet inte om jag ska tycka synd om Vincent eller inte. Det är en svår nöt att knäcka. En del av mig gör det faktiskt för han kämpar verkligen för att ”göra det rätta”. Ska han välja Katherine eller Catherine? Eller blir utvägen en annan? Det beror på hur DU vill göra. Det är ett djup som resulterar till mer än ett slut i spelet. Omspelningar med andra ord.

Katherine representerar moral, äktenskap och att vara vuxen/ ta ansvar. Vill du vara en mogen person som bilda familj, då ska du kämpa för henne.

Katherine representerar moral, äktenskap och att vara vuxen/ ta ansvar. Vill du vara en mogen person som bilda familj, då ska du kämpa för henne. Men då är du inte heller fri.

Kontrollen i pusslen ställer lite till det, men det beror nog på att man har för bråttom. Det är dock helvetes störande att man råkar trycka fel på fel tillfälle. Jag tror jag har svärt de flesta fula orden i den stora svordomsboken på grund av detta faktum. Så tänk mer än att vara impulsiv. Men var inte för långsam heller, för våningarna under rasar ju – och då är ju Vincent dödare än en sönderkokt hummer.

Tre plus:

  • Pusselbanorna är riktigt kluriga och får dina instinkter att sättas på prov. Mycket välgjorda och bra pussel.
  • Trots att den är rätt orealistisk, så gillar jag spelets story. Taxi Driver-dialog, mangascener och spänning gör det här spelet värt att spelas om många gånger.
  • Starka karaktärer gör spelet ännu starkare. Vincent är en klockren klant som kämpar för att göra det rätta. Jag är också förtjust i både Katherine och Catherine, de är verkligen yin och yang. Men biroller som Orlando, Erica och Toby är riktigt bra.

Tre minus:

  • Kontrollen kan ställa till det när man har för bråttom – och bråttom har man ju när våningarna rasar under en på pusselbanorna.
  • Även om miljöerna är fina, så är många av dom rätt tråkiga. Särskilt pusselbanorna.
  • Atlus borde ha skapat fler svaralternativ utanför drömmarna – jag tror det hade varit mer intressant och det skulle förgyllt storyn mer. Man får inte så många valmöjligheter utanför drömmarna.
Catherine representerar frihet, förförelse, den förbjudna frukten, spänning. Vill du ha något oväntat och spänning, då ska du välja henne. Tänk på att hon är mycket yngre än Vincent och inte levt livet ännu.

Catherine representerar frihet, förförelse, den förbjudna frukten, spänning. Vill du ha något oväntat och spänning, då ska du välja henne. Tänk på att hon är mycket yngre än Vincent och inte levt livet ännu.

Slutsats:

Catherine är en imponerande historia med intressant dialog och bra story. Dess svarta humor och skräck är riktigt bra. Valmöjligheterna är riktigt kul, för de får en att vilja spela spelet igen för att få ett annat slut. Men det som är bäst i spelet är tveklöst de kluriga pusslen som får en att klia sig i huvudet ordentligt. Några småmissar dock hindrar det att få högsta betyg, men det här rekommenderas absolut för den som vill ha ett klurigt spel med kolsvart humor. Det här är en lakritsbit i en godispåse. Fylld med hallonfyllning. Gott.

Betyg: En fyra av fem.

 

Catherine finns till XBOX 360 och Playstation 3. Jag recenserade Playstation 3-varianten.

Snart kommer The Last Of Us. Peppen är hög som bara fan!

The Last Of Us har blivit en överraskning för mig. Från att inte tänka så mycket på spelet, har de närmaste månaderna plötsligt fått mitt intresse att öka lavinartat. Jag tror The Last Of Us kan bli ett av årets bästa spel.

The Last Of Us har blivit en överraskning för mig. Från att inte tänka så mycket på spelet, har de närmaste månaderna plötsligt fått mitt intresse att öka lavinartat. Jag tror The Last Of Us kan bli ett av årets bästa spel.

Jag har läst lite grann om Naughty Dog’s nya spel The Last Of Us, ett sorts överlevarspel. Jag har inte tänkt så mycket på det spelet under det senaste året, men många verkar ha peppat som bara den eftersom det är ju Uncharted-seriens skapare som ligger bakom det här spelet. Och Crash Bandicoot, men det hör inte hit riktigt.

 

De senaste månaderna så känner jag att The Last Of Us kan bli något. Det beror nog på att jag tror det kan bli ett riktigt djupt spel med fantastisk dialog som Telltales The Walking Dead, ha en dramatisk inställning som det lysande Tomb Raider och vara mer skräckaktigt än till exempelvis Resident Evil 6. (som inte var ett dugg läskigt.) När jag kollade in trailern så känner jag en stark dynamik och en fängslade känsla. Ett lysande röstskådespeleri och starka rollkaraktärer gör inte saken sämre. Relationen och bandet mellan Joel och Ellie verkar så otroligt starkt. Sa jag att The Last Of Us ser bra ut? För det gör det verkligen. Det kan bli ett av de vackraste spelen jag någonsin spelat.

 

En specialversion av The Last Of Us, denna kallad "Ellie Edition".

En specialversion av The Last Of Us, denna kallad ”Ellie Edition”.

Plötsligt är det en månad, drygt, kvar tills The Last Of Us kommer hit. Såg att det skulle komma en specialversion; ”Ellie Edition”, så jag förbokade den varianten. Det kommer en ”Joel Edition” också men den fanns inte att boka på Webhallen. Förutom spelet så är ett skal till en Dual Shock med Ellie på, en artbook, spelets soundtrack, en poster och annat smått och gott med i samlingen.

 

Oftast brukar jag fastna för ett spel direkt när jag hör att det ska komma ut, eller så struntar jag i det. Men aldrig tidigare har jag från först ignorera ett spel som ska komma, till att känna så stark pepp. Det är rätt märkligt. Eller? Hur som helst, så är det inte länge kvar nu. Jag är så äckligt peppad, att jag längtar att sätta tänderna i The Last Of Us. Är du peppad?