Teckning: Pernilla Andersson.
30 Nov 2011 1 kommentar
i Konst, Musik Etiketter:konst, musik, Pernilla Andersson, teckning
Jag fortsätter med porträtt i musikens tecken.
Den här gången är ett porträtt på en av Sveriges härligaste och coolaste kvinnliga artister; Pernilla Andersson.
Det här porträttet tog inte lång tid alls att göra, faktum är att det var kanske det porträtt som var snabbast att göra för mig någonsin.
Utmaningen i denna bild var att få till hennes ljusa hår men det blev helt okej.
Jag är faktiskt riktigt nöjd med den här bilden. Jag hoppas ni är det med.
Nu har jag sju beställningar att ta hand om, och faktiskt även till Loading.se’s julkalender. Jag ska delta i år, och jag har lucka 21.
Teckning: ”Legends Of Rock ”N” Roll”.
28 Nov 2011 Kommentera
i Konst, Musik Etiketter:Chuck Berry, Elvis Presley, far, konst, musik, teckning
Det här är ett önskemål av polaren Eddie.
Jag fick denna gång göra en sak som min far har gjort en gång.
Han målade stora tavlor av rocklegenderna Elvis Presley och Chuck Berry. De tavlorna är ganska omnämnda och hyllade.
Idag finns de hos polaren Eddie.
Han ville att jag skulle följa min fars fotspår och göra en bild på just dessa legender.
Det skulle bli riktigt svårt för jag har provat mig på Elvis tidigare – han är grymt svår att teckna av.
Men jag ville ändå göra bilden.
Som väntat blev Elvis riktigt svår att göra. Men faktiskt rolig att teckna av med.
Chucken blev också riktigt svår eftersom gitarrer är en utmaning. Det vet jag med tanke på bilden av Eddie Cochran tidigare i år var groteskt svår.
Jag tycker att ansiktet blev riktigt bra, och bägges frisyrer var det jag blev mest nöjd med!
Låttitlarna runt omkring var lite som grädden på moset.
Jag valde att göra bilden svartvit eftersom jag ville ha en nostalgisk känsla i sig. Det fungerade med Johnny Cash-teckningen.
Jag hoppas ni gillar den. Det här är en hyllning till min far.
”John Henry’s Hammer” – Springsteens tolkning är fantastisk.
25 Nov 2011 Kommentera
i Musik Etiketter:bruce springsteen, john henry, musik, pete seeger
Jag brukar då och då lyssna på Bruce Springsteens skiva där han tolkar Pete Seegers protestsånger.
”Pay Me My Money Down” i all ära, den är bra.
Men en låt som växer är ”John Henry”.
Bruces aggressiva, riviga sångrröst är som klippt och skuren för denna sång. Undrar om Pete Seeger egentligen skrev sången för att Bruce skulle sjunga den?
Lägg till en härlig bluegrass-sound och den magiska sången är ett faktum.
Från ett live-uppträdande.
Om ni har Spotify så lyssna på sången där – och gärna resten av skivan med.
Här är hans tolkning av ”John Henry” från skivan.
Läs om John Henry på Wikipedia. (svenska) (engelska)
Sätrapôjks tio frågor till Angelica Norgren!
24 Nov 2011 2 kommentarer
i Intervju, Tv-spel Etiketter:Angelica Norgren, intervju
Jag har intervjuat den fantastiska Angelica Norgren, och jag är jätteglad för hennes fantastiska svar!
Så här löd intervjun:
1.Vilket spel ser du allra främst emot i år?
Jag är ju väldigt sugen på att hänga med mitt guild i Star Wars The Old Republic (Jajjemän, vi har ett guild grejat och klart!)
2.Hur kommer det sig att FPS-spel är såpass populära?
Oj, klurig fråga. Dels är det väl prickskytte en grej som fungerar väldigt bra spelmekaniskt, sen är det nog tävlingsinstinkten som kickar igång rejält när man spelar online.
3.Finns det någon spelkaraktär du stör dig på, som behöver en spark i röven för att skärpa till sig?
Det skulle väl vara Peach i Mario-spelen kanske. Hon borde gå en kurs i självförsvar och sluta få sitt söta lilla arsle kidnappat stup i kvarten!
Princessan Peach behöver verkligen en kunglig spark där bak och skärpa till sig, tycker Angelica Norgren.
4.Hur skulle du reagera på om Nintendo skulle göra ett FPS-spel med Mario i huvudrollen? Han har ju trots allt provat det mesta i spelväg.
I FPS-spel så ser man ju oftast bara händerna eller ett guppande vapen ändå, så varför inte? Jag ogillar ju just plattformsspel (jag trillar alltid ner i hål och dör), så det skulle säkert passa mig bättre än dom lite mer klassiska Mario-uppläggen.
5.Zombies dyker upp i många spel numera, hur kommer det sig att zombies är så heta?
Haha, jag gillar ju zombies! Jag har faktiskt en teori om att det där handlar om lata spelutvecklare. Jag utsåg faktiskt Zombies till årets trend 2010. ( http://xboxflickan.se/2010/12/arets-trend/ )
6.Nintendo 3DS finns ute nu och Sony har PSP och Vita. (som släpps snart) Tror du att Microsoft kommer med en bärbar konsol eller något helt annorlunda?
Nja, det tror jag inte. Microsoft satsar på mobiltelefoner istället. Nu kan man ju ha en mobiltelefon med Windows Mobile som operativsystem och lira spel som man samlar gamerscore i. Det lär vi se mer av framöver.
7.Den här frågan har jag ställt till många: Anser du att tv-spel är lika kulturellt som film, musik, konst och böcker?
Det tycker jag absolut att det kan vara. Dock tycker jag att spelutvecklare ofta slarvar bort möjligheten att faktiskt ta tillfället i akt och förmedla budskap med sina spel. Spelvärlden måste ta sig själv på lite större allvar innan resten av världen kommer börja göra det. Ofta när det uppstår diskussioner och spel ifrågasätts så svarar ju spelutvecklarna själva att det ”bara är ett spel”, när man kanske borde ta chansen att använda spelen för att säga någonting viktigt och få människor att tänka efter.
8.Om ett tv-spel skulle få ett hederspris likt ”Hall Of Fame” per år (ungefär som heders-Oscar), vilket klassiskt spel förtjänar priset i år?
Vilken klurig fråga! Instinktivt vill jag ju svara Dark Souls, det är ju det spelet jag har spenderat mest tid och spelpepp med i år. Det som gör Dark Souls unikt är ju att jag nästan känner att jag levlar i verkligheten, och att nivån på min gubbe i spelet egentligen är ganska oviktig. Det handlar om att jag lär mig tajmingen på mina vapen, vilka attacker jag ska använda när, vilka vägar jag ska använda när jag tar mig fram i världen, vilken magi som är starkast och hur fienderna jag stöter på agerar. Visst blir min karaktär i spelet starkare, men jag känner att det är jag som har utvecklats och blivit bättre på spelet och Dark Souls imponerar på mig för att det är ett spel som vågar kräva att jag som spelare måste utvecklas. Det är nog mitt personliga svar, men om man ser till ett spel som förtjänar en plats i spelens Hall of Fame för i år så måste det nog vara Battlefield 3. Gänget på Dice ligger i framkant när det gäller grafik och ljuddesign, och realismen som Battlefield 3 bjuder på är verkligen imponerade.
9. Vilket spel ser du mest fram emot nästa år?
Jag är förstås nyfiken på att få fortsätta Commander Shepards äventyr Mass Effect 3! Vilken sjuhelsikes spelserie det är alltså.
10.Jag vet att det finns mycket kvinnor som spelar tv-spel. Det är mycket folk i överhuvudtaget som spelar idag. Vad är det med tv-spel som får folk att vilja spela?
För mig handlar det om verklighetsflykten. Att få slå mig ner i soffan och ge mig in i en annan värld. Jag har ett ganska hektiskt liv, mycket som händer och gillar att jobba och då behövs spel som avkoppling för att man hjärna ska fungera ordentligt. Just eftersom spelandet är interaktivt och så lustfyllt är det alldeles perfekt för att få tankarna i andra banor.
Sedan kommer det en bonusfråga från mig, eftersom Elin Ekberg inte hade någon bonusfråga: Det finns många hemsidor, boggar, podcasts och de verkar öka lavinartat. Hur ofta läser du andras artiklar, bloggar och lyssnar på podcasts?
Jag besöker en himlans massa bloggar sporadiskt. Två måsten som jag har är att jag alltid läser EmmyZ och så ser jag alla Gaminggrannars videobloggar. I podcastväg så lyssnar jag på P3 Spel varje söndag, men det är ju mitt jobb! Jag tror det är jätteviktigt att våga vara kritisk mot sig själv och känna efter vad man kan göra bättre till nästa avsnitt.
Jag tackar dig, Angelica för dina otroligt jättebra svar och för att du ville ställa upp på denna intervju!
Nu skulle den här intervjun egentligen komma innan Emma Gray Munthes intervju, men Angelica har haft många järn i elden, och det är förståligt!
Sista intervjun är en annan storhet inom speljournalistik – ja, det har ni räknat ut tror jag.
Tobias Bjarneby.
Hoppas ni kommer att följa bloggen tills dess!
Angelica Norgren – XBOX-flickan – är en av Sveriges mest ökanda spelskribenter och ikoner. Hon leder det fantastiska radioprogrammet P3 Spel, har en egen blogg och är en riktig drivkraft. Just i denna bild håller hon i en riktig raritet; SNES-versionen av Harvest Moon.
Teckning: ”Yoshi’s Island: Boshi’s Return”.
24 Nov 2011 1 kommentar
i Konst, Tv-spel Etiketter:Boshi, konst, teckning, tv-spel, vänner, Verah, Yoshi, Yoshi's Island
Denna teckning är ett önskemål från en väninna till mig, Verah.
Verah har önskat sig en teckning på Yoshi riktigt länge nu, så jag tyckte det var dags.
Hon ville även ha en bild på Boshi – den där elaka Yoshin från Super Mario RPG med solglasögon och nithalsband.
Jag började att göra de två Yoshis, den klassiska gröna och den här blå med elak attityd. Långfingret är grädde på moset.
Men jag tyckte inte det räckte.
Jag passade på att göra en lämplig bakgrund, och vad passar bättre än ifrån den vackra miljön som mästerverket Yoshi’s Island har?
Det finns massor av detaljer:
- En gul Yoshi är berusad/hög efter att ha ätit en Fuzzy – de vita bollarna som kommer i svärmar. Framför honom uppstår en fara när en stor Chomp faller från himlen.
- En brun Yoshi på en liten måne med Raphael The Raven.
- En annan brun Yoshi – brunt är kung – som blir arg när Baby Mario flyger iväg på sin bubbla.
- De klassiska vita dubbeldörrarna med vita prickar på.
Tillsammans gör sig bilden riktigt stark tycker jag. Jag är faktiskt riktigt nöjd med denna. Jag hoppas ni är det med!
Härnäst ska jag göra som min far är känd för -han har gjort jättefina bilder på Elvis Presley och Chuck Berry.
Recension: Breaking Dawn Part 1.
23 Nov 2011 2 kommentarer
i Film Etiketter:breaking dawn part 1, film, recension
Då var stunden här. Bella och Edward ska gifta sig, och efter deras efterlängtade bröllop så drar de iväg på smekmånad.
Det uppstår komplikationer när det visar sig att Bella är gravid – det skapar problem hos vampyrerna, varulvarna och för deras äktenskap. Speciellt Bellas liv.
Den fjärde filmen är den första halvan av den fjärde boken, eftersom det är rätt så mycket som händer. Så mycket att det var tvungen att delas i två delar.
Den börjar jättefint med ett vackert bröllop, och avslutas med ett stort ögonblick – och en viss längtan till den andra halvan som kommer ut nästa år.
Periodvis händer det mycket saker, men i vissa stunder kan Breaking Dawn part 1 bli lite småseg, men inte så seg som New Moon var. Den här är bättre.
Den omtalade sexscenen är en viktig del i filmen, och den bjuder faktiskt på lite humor.
Filmens andra hälft handlar mycket om hur mycket Bellas och Edwards äktenskap sätts för hård press på grund av den omöjliga graviditeten – tuffa beslut.
Det är faktiskt den andra halvan som är den mest intressanta delen i filmen, det bästa sedan den första filmen.
Ljussättning är jättefint, och här gör faktiskt specialeffekterna rätt ifrån sig. De tidigare filmerna hade fula specialeffekter, särskilt vargarna. Här är de bättre gjorda.
Hur är skådespeleriet då?
Kristen Stewart gör en okej tolkning denna gång också, medans Robert Pattinson gör den svagaste filmen hittills. Han är inte så mystisk och vampyraktig i den här filmen.
Men den som gör bäst ifrån sig, är faktiskt Taylor Lautner. Jakob är helt klart den starkaste karaktären i den här filmen, som visar att han är starkare än vad han verkar vara.
Övriga skådespelare är okej, mer eller mindre. De har inte lika mycket fokus på sig som tidigare men det är meningen så.
Slutsats:
Breaking Dawn Part 1 är en bitterljuv del i den stora Twilight-sagan, med kärlek, smärta, heder och val. Den kan stå still i historien några gånger, och med en svag Robert Pattinson gör sig inte filmen helt hundra. Men när filmen är spännande så är den det. Med rätta. Höjdpunkten i filmen är Lautners starkaste tolkning av Jakob och de starka sista 30 minuterna. Vill jag se Breaking Dawn Part 2 om ett år? Javisst!
Betyg: 3/5.
Vägen mot Skyward Sword: Minnen av tempel med Zelda. (spoilervarningar)
22 Nov 2011 Kommentera
i Tv-spel Etiketter:Legend Of Zelda
Jag har haft massor av upplevelser med spelserien med Link, Zelda, Ganon och Triforce under årens gång. Allt från de första stegen till grottan där Link får sitt svärd i Legend Of Zelda till Midnas vackra uppvisning av sitt sanna jag i Twilight Princess.
Midnas sanna form i Twilight Princess.
Jag har upplevt en hel del i spelseriens 25-åriga historia.
25 år är faktiskt en lång tid.
All denna tänkande, problemlösande och fiendehackande hör Legend Of Zelda till. Mer eller mindre.
Hur ofta man hamnat i trubbel finns det alltid en lösning. Men det har varit en hel del svordomar, svett och tårar. Ja, kanske inte det sista, men Legend Of Zelda väcker många känslor.
Ta slutet av Ocraina Of Time till exempel.
När folket i Hyrule firar att Ganondorf är borta, har de en stor fest på Lon Lon Ranch. Men det är något annat som är mer känslosamt än glädjen de firar. Kung Zora och Mido sitter och sörjer de håller kärt, Zoras dotter Ruto och Links väninna Saria. Trots spelet är över 10 år gammalt så är sorgen i deras ögon väldigt starka. Det är inte många spel som är såpass gamla som fortfarande är så rörande.
Det första spelet i Zeldas historia jag klarade av var faktiskt Zelda II: Adventure Of Link. Jag hade då tyckt att tvåan var bättre än originalet. Nu är det visserligen inte så idag, men det är fortfarande en bra och underskattad uppföljare. Men det har varit en svår resa. Jakten på den där hammaren i Death Mountains labyrint var en utmaning, bland alla yxsvingande Darias. De röda var en riktig pain in the ass. De sex templen innan Great Temple var utmanande på olika sätt. Ett av mina starkaste minnen var att jag kom till Maze Temple för första gången. Att smita ifrån alla spöken som sköt mot en eller att kämpa mot Ironknuckles för femtielfte gången – en jobbig situation men jag fann vattenstövlarna i alla fall. Men jag fick stryk av Carock, som jag då inte fattade hur jag skulle besegra. Jag hade glömt bort att hämta magin Reflect! Inte konstigt att jag dog som en skrumpen tomat. Idag är det ju helt självklart lätt att besegra Carock, men än idag är Maze Temple en svår utmaning. Jag gillar dock templet för dess mystik och mörkblå färg.
Fjärde templet i Zelda II: Adventure Of Link – Maze Temple. Här slåss Link mot en riktig jobbig fiende. Den blåa Ironknuckle som slänger svärdblad hejvilt.
Att glömma saker i ett Zelda-spel är väldigt vanligt. Jag kommer ihåg när jag gick runt i Level 6 på kyrkogården i Legend Of Zeldas andra varv och blev inlåst med en blå Gohma. Jag hade pilbåge och pilar, men inga pengar. Det kostade ju en Rupee per pil. Då gjorde jag en Homer Simpson – d’oh! Så fruktansvärt typiskt eftersom den banan var riktigt svår – fan ta er, blå Wizrobes!
Ett rum med orange och blå Wizrobes, Like Likes (jag kallade dom för smörgåsar då) och dessa solar som gjorde en svärdlös var Legend Of Zeldas stora mardröm. Huga!
Alla dessa palats under spelseriens livstid – jag gillade många och hatade många. (Vattentemplen i Ocraina Of Time och Majora’s Mask – up yours!)
Men jag älskade mer än hatade förstås. Spirit Temple i Ocraina Of Time, Level 7 i Legend Of Zeldas första varv, Temple Of Time i Twilight Princess och Palace Of Darkness i Four Swords Adventures – de var några av mina favoriter.
Men om jag ska välja en personlig favorit så är det Tower of Hera i A Link To The Past. Tonerna av ”Sanctuary Dungeon”, den vackra färgen och all denna klättrande i det magnifika tornet. Jag gillar tornets stora mystik väldigt mycket och varje gång jag kommit dit så vill jag inte hamna i Dark World och besegra de åtta palatserna där. Utan stanna kvar i Heras torn. Bosstriden mot Moldorm kan vara en pina men det är ändå en fin utmaning.
Nej, jag älskar Tower Of Hera. Det är mitt favorittempel i Zelda-spelens historia. Punkt.
Tower Of Hera har en viktig sak gömd, Moon Pearl, som behövs för att klara av Dark World.
Olika karaktärer som man bryr sig om i ett Zelda-spel har olika skildringar. Anju och Kafei är ett kärlekspar man vill få ihop – men det är tragiskt att deras kärlek ska krossas av den farliga månen. (Majoras’s Mask)
Links närmaste väninna, Saria i Ocraina of Time, det kändes faktiskt lite jobbigt att lämna henne när man skulle till Hyrule Castle för första gången. Hon lär sedan Link sin egen sång just under Forest Temple – ett kusligt palats med mystik. Hon blir sedan en Sage när Link är vuxen. Men faktum består ändå att hon är en vänlig älva med hjärtat på rätta stället. Jag gillar Saria.
Saria sittandes på stubben under Forest Temple. Hon har hjärtat på rätta stället.
Minnerna är många. Glada som ledsna. Rörande som knasiga. Zeldas 25-åriga historia har rört mig djupt.
Jag har inte spelat bägge DS-spelen och The Minish Cap dock. De verkar riktigt bra.
Men jag tänker absolut inte spela de Zelda-spelen som Philips släppte ut. Nej tack.
Nu heter detta inlägg för ”vägen mot Skyward Sword”, men jag har det spelet i mina ägor – och har påbörjat spelet.
Men jag kommer absolut att få massor av nya minnen under min långa spelkarriär. Över 20 års spelande så finns det absolut något nytt att lära sig och uppleva.
Precis som en god bok (fast jag läser ju sällan), en bra film och en vacker musikton.
Jag vill till slut lägga upp en film på en fantastisk man som gjort den bästa teckning jag någonsin sett – hur han skapat detta.
Titta och beundra detta! Han är helt otrolig!
Teckning: Skyward Sword.
19 Nov 2011 2 kommentarer
i Konst, Tv-spel Etiketter:konst, Legend Of Zelda, Skyward Sword, teckning, tv-spel
Legend Of Zelda: Skyward Sword är vid våra fötter, och jag passade på att teckna av fodralet på mitt eget sätt.
Förgrunden – Link och texten – är målat i vanliga tecknarfärger medans bakgrunden är målat i grafitfärger.
Originalbilden är riktigt snyggt gjord, med sina vackra färger.
Jag tycker resultatet är helt okej egentligen, men är det något jag ska klaga på så är det emblemet bakom texten ”Zelda”. Det blev lite fel där, men jag lät det förbli så eftersom jag gillar hur Link blev.
Hoppas ni gillar den.
Härnäst blir det Yoshi och Boshi.
Vägen till Skyward Sword: Mina favoritmusikspår i Zeldas värld.
14 Nov 2011 Kommentera
i Musik, Tv-spel Etiketter:Legend Of Zelda, musik
Legend Of Zelda: Skyward Sword närmar sig med storsteg. Förhoppningarna är rätt höga, det är nu allvaret börjar.
Till dess funderar jag på att göra lite tillbakablickar.
Detta inlägg handlar om den fantastiska musiken i spelserien om Zelda.
Jag nämner här tio personliga favoritspår av det magi musiken erbjuder från Links äventyr.
- Legend Of Zelda: The Wind Waker – Dragon Roost Island. Vacker spanskinfluerad musiktema från en magisk plats mitt i det stora havet. Lägg till Wind Wakers vackra celshading-grafik så smälter det samman till ett visuellt och musikaliskt mästerverk.
- Legend Of Zelda: Link’s Awakening – Eagle’s Tower. Sjunde borgen är en mardröm. Men den där musikdängan passar perfekt eftersom det ger tornet djup och mystik.
- Legend Of Zelda: Ocraina Of Time – Main Title. Första minnet jag har av Links Nintendo 64-debut var när han och Epona red på Hyrules vackra gräsmark. Musiken som spelades gav mig rysningar. Det gör det än i dag.
- Zelda II: Adventure Of Link – Palace. De sex templen innan Great Temple har ett fantastiskt tema, något av det finaste på en 8-bitskonsol. Gjordes om i en magnifik version till Super Smash Bros Melee.
- Legend Of Zelda: Twilight Princess – Lakebed Temple. Vattentempel är lika med skitsvår upplevelse. Lakebed Temple bjuder dock på mystik och mörker. Musiken bidrar till stämningen.
- Legend Of Zelda: A Link To The Past – Overworld Theme. Det här temat är så klassiskt, alla som spelat tv-spel känner till Zeldas klassiska stycke. A Link To The Pasts version är min favorit.
- Legend Of Zelda: A Link To The Past – The Dark World. Den mörka sidan av Hyrule bjuder på ett av de mäktigaste spelmusikstycken som någonsin gjorts.
- Legend Of Zelda: Majora’s Mask – Boss Battle. Mitt favoritbosstema är bombastiskt och spännande.
- Legend Of Zelda: Four Swords Adventures – Tower Of Flames. Det är ett riktigt hett tema, och hör man noga – så är det palats 9:s tema från Legend Of Zelda till NES som är remixat!
- Legend Of Zelda: The Wind Waker – Outset Island. En lugn och fridfull plats med ett av de gladaste musikspåren gör mig riktigt glad.
Teckning: ”The Cruel Side Of Majora’s Mask.”
10 Nov 2011 1 kommentar
i Konst, Tv-spel Etiketter:konst, Legend Of Zelda, Majora's Mask, teckning, tv-spel
Lagom till Legend Of Zelda: Skyward Swords lansering, passade jag på att äntligen ta mig an Majora’s Mask och Skull Kid.
Det här är en grym bild. En rädd Skull Kid med smärta i ansiktet. Den otäcka maskens taggar som genomborrar stackars Skull Kids händer. Blodet rinner.
Skull Kid är ett offer på många sätt. Det som händer honom i bilden är så rått, men jag ville visa i den här teckningen på mitt sätt Majora’s Masks ondska.
Clock Town syns i bakgrunden, och även bergen. Pricken över i:et är ändå den där månen. Domedagen närmar sig Termina.
Hur smärtsamt det känns så vill jag visa att Legend Of Zeldas värld inte är rosor och ljuva skogar. Det är brutalt.
Jag hoppas ni förstår och uppskattar bilden.









